"O! hvem är du, gudasände? Det är likasom jag kände Dig från paradisets tid, Denna tid, som, hur jag gråter, Aldrig mera kommer åter Med sin herrlighet och frid.
"Der på sammetslena ängen, Knäppande på harposträngen, Sjöng du hvarje aftonstund; Alla fröjdades och tego, Blommorna på marken nego, Djuren nickade i lund.
"Silfverflodens perlesusning Stannade i rörd förtjusning Vid din himlaburna sång, Och den lilla spegelbäcken, Gömd af täcka rosenhäcken, Glömde sina ystra språng,
"Edens sångarfåglar logo, Och blott bifallsdrillar slogo Då och då i skogens sal. Vinden, hänryckt vingen sänkte I en blomkalk. Månen stänkte Perlor öfver hvarje dal.
"Allt du visste att berusa, Och med sångens magt förtjusa, Mig dock aldramest likväl. När jag dina toner hörde, Underbara känslor rörde Sig på djupet af min själ.
"Säg då, hvem du är, ty lifvet Blef af dig mig återgifvet Och en verld att lefva i. Jag vill tacka dig, du gode. Och om i min makt det stode Din — ja din för evigt bli."
Menskan så. Men Engeln svingar Upp på skära liljevingar, Och ur hennes åsyn far; Ljufligt dock hans stämma klingar Från en purpursky och bringar Henne dessa ord till svar:
"Treenig, som den Gud mig sände, Jag till mitt andeväsen är, Med blott min ankomst nyss jag tände Nytt lif i hvad som jorden bär, Ty lif och fröjd i allt jag gjuter, Och Lifvets Engel är mitt namn. I Dikt, Musik och Sång jag sluter Trefaldigt verlden i min famn.
"Den sanna dikten är och blifver En skapelse i kärlek gjord, Musiken ordnar den och gifver Förklaringsglans åt hvarje ord; Och sången smälter dem tillsamman, Hugsvalande i milda ljud. De äro tre, men ett, likt flamman Och väsendet hos verldars Gud.
"Förutan dessa tre en öcken O! menniska dig verlden blef, Der famlande i tviflets töcken, Du liksom nyss i mörker dref, Med qvalets ormar i ditt hjerta, Med afgrunds marter i din själ, I namnlös sorg, i namnlös smärta, En syndens slaf, en dödens träl.