Allt var så ljuft och gladt. Som i en spegel, Jag blickade utåt den blåa ban, Då blef jag varse fjerran från ett segel, Som flöt på ytan fram, liksom en svan; Framåt det sväfvade i afmätt regel Delfinen likt, som är vid hafvet van. Snart stod ett litet vingadt skepp vid randen Utaf den lugna, skogbeväxta stranden.
Ur skeppet reste sig en manlig hjelte, Klädd som han kommit ifrån härnadståg, Ett svärd, till hälften draget fram ur bälte, Vid sidan hang och sken som sol-lyst våg. Men blickens vilda eld i tårar smälte Och sorgligt leende han kring sig såg. En bleknad qvinna höll han ömt i famnen Lik vattenliljan, gungande i hamnen.
"Välkommen" — sade jag — "till svenska jorden, Hvem än du är och hvart du kommer från! En säker fristad bjudes dig i Norden Bland blåa fjäll och strida strömmars dån, Du vänskap finna skall, ej blott i orden, Hos mig och hvarje redlig vikings-son! Välkommen derför hvem du än må vara!" Han steg i land och hördes vänligt svara:
"Välkommen!… Ack! det ordet ljufligt klingar I mina öron som en segersång, Och frid till stormuppfyllda hjertat bringar: Upprepa det, o yngling, än en gång! Kanske min brud, som här på armen hvilar, Slår ögat opp dervid, och ler och smilar.
O, nej! O, nej! Hon slumrar lugnt och stilla, Som barnet i sin hulda moders famn. Det är forbi, hon fick sitt hjertblod spilla; Förgäfves nämner jag den huldas namn; Ty hon är död och kan ej mera svara… Hur det gick till, skall jag för dig förklara:
I Södern, närmare den varma solen Der låg i fordna dar ett mäktigt land Som kallades och kallas ännu Polen Fast derutöfver har gått eld och brand. Ett fritt och hjeltemodigt folk der bodde Som blott på Gud och tapperheten trodde.
Men krigets åska gick med storm kring verlden Och svepte himlens ljus i moln och damm. Allt stort och ädelt sköflades på färden, I Polen strök den som en stormvind fram. En svärm af getingar kan döda björnen, En svärm af vildar togo Polska Örnen.
All frihet var förlorad på minuten; Polonia, mitt arma fosterland, Blef snart i våldets grymma armar sluten, Och hårdt belagdt med centnertunga band, Och öfver fria männers hvälfda grafvar Fram vandrade en mängd af sorgsna slafvar.
För friheten, den höga, himlaburna, Vi kämpat se'n i många herrans år, Och lagrar skurit, som vid tidens urna Stå grönskande, hur vred än stormen går. I Häfdens helgedomar bör du leta, Om du vill våra bragders öden veta.
Men hvad ej Häfden ännu hunnit teckna För dig, jag tolka skall, så godt jag kan, Och om af harm dervid du skulle blekna, Bevisar det att du ännu är man… Först vill jag dock på vänlig blomstertufva Nedlägga dig min hulda, hvita dufva.