Nu suckar Polska folket, smidt i bojor, Behandladt som en nedrig röfvarhop: Från högaste palats till lägsta kojor Hörs endast jemmer, sorg och klagorop. Ljus, frihet, sanning, dessa gudaorden Har våldet bannlyst ifrån fosterjorden.
Bort till Siberiens hemska, öde trakter Nu släpas den, som yrkar rätt och väl, Och sedan djupt i grufvans dolda schakter Han vandra får, en hånad lifstidsträl. Mång tusen själar uti qvalfull möda Der, under slafveriets ok, förblöda.
Barn ryckas ifrån fäder, systrar, bröder, Och makar måste genast skiljas åt. En vink af herrskaren, — som allt föröder — Och strax är det förbi. Ej hjelper gråt Och böner, ifrän sönderslitna hjertan; Tyranner endast le åt bittra smärtan.
Hämnd! ropar derför späda barnets hjerta, Hämnd lågar i hvarenda ynglings bröst, Hämnd suckar modern under namnlös smärta, Hämnd fordra gångna fäders klagoröst, Och dubbel hämnd bor här inom mitt sinne, Ett sjudhett Hekla brinner jemt derinne.
Nyss reste sig en hop af ädla männer: För Polens frihet reste de sig opp, Och såsom fosterlandets sanne vänner De väpnade sig i det glada hopp Att hämndens timma redan hade slagit Och verldens jätte sista steget tagit.
Framåt! det skallade och svärden hveno Så skarpt som nordanvindens friska sus Och gyllne rustningar i månglans skeno Som klara stjernor i Allfadrens hus. Förliden natt var det i striden herrligt Att stå, fast blodet strömmade förfärligt.
Vi kämpade, men för att mera lida, Vårt olycksmått det var ej rågadt än. Från striden flög jag till min flickas sida Att finna tröst hos henne: hjertats vän. Det är så ljuft sig veta älskad vara, För kärleken försvinner hvarje fara.
Glad satt jag i en paradisisk villa Och tryckte hennes mjella, hvita hand. Hon log mot mig så vänligt ömt och stilla Som englar le i ljusets fosterland; Vi njöto hvad ej språket kan uttrycka Två kärleksdruckna själars sanna lycka.
Det var för mycket. Plötsligt ljuda röster Och blanka sablar blixtra rundtomkring; Kosacker nio, vilddjur ifrån Öster Omgåfvo oss, som ulfvar i en ring. 'I ären fångna!' hörs en stämma dundra. Nej! sade jag, vi tagas ej af hundra.
Jag drog mitt goda svärd med lust och gamman Och raskt min flicka drog en klinga med, Det blef en strid. Till slut dock allesamman Jag nederhögg, — som lian mäjar säd; Men ve! Min brud hon nedsjönk, matt och sårad, Utaf ett giftigt dolkstygn genombårad.