Det var likväl en tid för mig då lifvet Låg skimrande i hoppets ljusa glans, Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet, Att tro och vänskap uti verlden fans; Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera, Ty menskligheten känner ingendera.
Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver En rosa sminkad hycklerska som går, Och under svekets helgonmantel drifver Ditt fräcka gyckelspel från år till år, Du säger dig från själva himlen stamma, Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.
Det visar du fullkomligt i din vandel, Som är en väfnad af bedrägeri Med Dygd och Samvete du driver handel Och smider nästan lömskt i slaveri, Du smädar oskulden, du ler åt smärtan Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.
För dig finns intet heligt här på jorden, Och ingen himmel lär du tro uppå, Väl är du englamild och söt i orden Men djefvulsdragen skymta fram ändå Inunder masken af den lånta drägten Förstelnande, som bistra nordanflägten.
Jag känner dig… du skall ej mer mig dåra Med fagra löften och med sirligt tal, Väl kan du ännu länge hjärtat såra Och fråssa sniket af dess bittra qval. Men — aldrig kan du fängsla detta sinne, Och sångarfåglarna, som bo derinne.
Så diktade jag vildt i feberyra Till tröst för hjärtats sjuka fantasi, Men sångens engel rörde vid min lyra, Och allt blev åter frid och harmoni. Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden, Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.
Men dessa fly, och ack, de ljusa komma Som lärkor qvittrande i grönklädd vår Och hoppets rosor spricka ut och blomma Och glädjens näktergal i barmen slår Och bättre toner ifrån lyran klinga, Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".