Här är väl roligt några da'r Att gå och se uppå Hur herrar, damer, par om par, Med stolta steg framgå.
Här finnas många stora hus, Och granna äfvenså; Men lefva jemt i sus och dus, Är vådligt ändå.
Hvar menska glömmer att hon är En menska, tror jag visst; Man pratar, ljuger, skrattar, svär Och bugar först och sist.
Farväl, o stad, med all din prakt Och all din herrlighet! I fjärran dal, i okänd trakt Ett bättre hem jag vet.
Der är så ljuft att lyssna till Den glada lärkans sång Och orrens lek och trastens drill Och bäckens muntra språng.
Der hemtar jag vid källans brädd Min dryck ur hennes sköt, Och njuter se'n på blommors bädd En sömn så god och söt.
Der spelar vinden nu som förr I skogens täta snår — Och vid den lilla hyddans dörr Min väna flicka står.
Hos henne, skild från stadens qvalm, Jag lefva vill och dö På landet under björk och alm Bland skog och dal och sjö.
En Mulen Stund.
Hemskt hviner stormen genom öde lunden, Och sopar marken ren i kulen höst, Men ännu hemskare på hjertegrunden En storm hörs hvina i mitt eget bröst, Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa Och svepa allt i mörker, natt och fasa.