"Ack välkommen", ljöd en stämma, Och ifrån sin stråbädd reste Sig hans bleka, sjuka maka, Med ett litet barn vid barmen; Och från golfvet sprungo fyra Nakna ungar upp och sträckte Sina händer jemmerfulla. Bedjande om blott en beta Bröd att stilla hungerns smärta. "Många dagar ha vi fastat Och det svider så i bröstet… Käre, gif oss endast något"… Stum tog Ola fram en knippa Syra och bland barnen delte. Gick till sängen fram och sade: "Anna, Anna, hela dagen Har jag gräft på åkern diken, Utan att det minsta smaka, Endast för att kunna spara Detta lilla hem åt eder, Som jag har så hjertligt kära. Tag och ät, och om du sedan Orkar stiga upp från bädden, Skola vi af bark och syra Litet bröd åt barnen baka." Honom svarade hans hustru: "Käre Ola, ät allena! Sjelf förmår jag icke mera Af det svarta bröd förtära; Ty det gifver ingen föda Åt den lilla, som jag närer Vid mitt bröst, jag arma moder. Gif mig blott en droppe vatten, Förr'n jag dör; ty icke längre Vill jag qvar på jorden leva." —

"Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt, "Dö, det får du ej, af hunger. Jag skall ut och skaffa föda, Menniskor om hjelp anropa, Och om än de voro hårda Som den kala, gråa klippan, Kunna de väl icke neka, Då jag tiggande dem beder. — Om en timma är jag åter. — Trösta dig till dess, mitt hjerta; Efter stormen, regn och sorger, Låter Gud ju solen skina… Glädje kommer efter smärta, Trösta dig dermed, mitt hjerta."

Nu tog Ola vangringsstafven, Mätte skogens smala gångstig Fort, som krafterna tilläto. Kom så fram till herregården, Mötte straxt vid porten Grefven; Räckte ut sin hand och sade:

"Ack, ers nåd, der hemma ligga Barn och maka, sjuka, svaga, Färdige att dö af hunger. Öfver dem er mildt forbarma." "Usling", ropte Greven harmfullt; "Har jag icke hela året Hulpit dig och likväl kommer Du med slika klagovisor. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så fram till kyrkobyen, Kom till rike Nämdemannen, Bad om blott ett enda qvarter Mjölk, till lindring uti nöden. Vredgad svarar Nämdemannen: "Tiggare, så tätt som flugor, Stå här hela da'n och skrika, Veta icke hut om qvällen. Likväl hafva vi beslutit: Hvarje by skall föda sina. Gå och kom ej mera åter!" "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola; Gick så vidare till Prosten, Satte sig längst ned vid dörren, Talte om sitt hårda öde. Prosten reste sig från bordet, Gäspade helt tungt och sade: "Jag kan icke hjelpa alla! Gå till Grefven, som du tjenar. Han har lofvat att försörja Sina fattiga för sommarn. Gå och kom ej mera åter." "Aldrig skall jag återkomma", Suckade den arme Ola, Och gick stapplande på gården. Plötsligt kallade en stämma, Mild som flöjtens ljud i kvällen, Honom till att återvända, Och med lättadt hjerta ställde Han sin kosa in i köket. Der fick han utaf Prostinnan Tvenne kannor mjölk och tvenne Stora kakor bröd, som gåfva. Med ett: "Gud välsigne eder!" Tog han afsked af Prostinnan, Och gick fröjdefull mot hemmet.

"Anna, Anna", ropte Ola, "Dö, det skall du ej, af hunger! Barnen skola det ej heller; Ty, ifrån Prostinnan bringar Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt Att oss allesamman mätta… Nu är tid att vara glade…" Glade blevo också alla. Barnens matta blickar lyste Klart, som morgondaggens droppar Lysa i små blomstrens ögon, Och så fort som sädesärlor, Trippande på åkern plocka Kornet upp ur svarta mullen, Plockade små barnen hvarje Smula bröd, som föll på golfvet Upp och stoppade i munnen. Men den stackars Anna kunde Ej det minsta bröd förtära. Endast litet mjölk hon hällde Uppå sin förbrända tunge, Prisande derjemte alla Goda människor och Ola. Mest för det hon ej fick höra Barnens jemmerrop i natten.

Redan hade sömnens engel Stänkt sitt valmodoft i hyddan, Och försänkt i ljuvlig slummer Barn och maka, — när som Ola Smög ifrån sin hustrus sida Och gick ut i vilda skogen. Här föll han på knä och sade: "Fader! Du, som ser till hjärtat, Styrk mig uti denna stunden, Och förlåt mig, om jag syndar, Ty jag har för morgondagen Ingen hjelp i vida världen, Och jag kan omöjligt längre Se hur barn och maka svälta. Styrk mig derfor, milde Fader! Och förlåt mig, om jag syndar"… Så han bad. Steg upp från marken Tog en knippa furugrenar, Lade dem vid stuguväggen, Lockade ur stål och flinta Eld, och blåste sedan varligt Tills det började att brinna. — Sorgligt glad i själ och hjärta Gick han nu intill sin maka, Slingrade kring henne armen, Sjönk så neder invid barmen, Ögonen tillsamman lyckte, Och en kyss på kinden tryckte.

Medlertid flög stormens ande Fram och härjade derute, Blåsande alltjämt på elden, Som i alla fyra hörnen På den sommartorra hyddan Spridde hungrande sin flamma… Taket föll uti detsamma, Och de blefvo alla — döde… Gråt med mig vid deras öde Du, som har ett menskohjerta; Men gå bort, med blod och smärta, Du, som i ditt överflöd Nekar uslingen få bröd.

Längtan från Staden.

(1842.)

Jag längtar hä'n från stadens qvalm Till skog och dal och sjö. På landet under björk och alm Jag lefva vill och dö.