Men långt mera fröjd och lycka Himlen Er gifvit har: Helsans rosor kinden smycka, Glädjen bor i blicken qvar.
O, mån J, med fröjd och gamman, Ännu lefva många år, Som ett lyckligt par tillsamman, Förrän sista timman slår!
Skål, för hvad J hafven varit, Skål, för edra framtids dar, Hjertlig skål för Brudeparet! Gud välsigne Mor och Far!" —
Gladt instämde allesammen I en bön för deras väl. Och de gamle sade: "Amen!" Af allt hjerta, håg och själ.
Så tillsammans, kärt förtroligt, Lefdes hela natten om… Man med litet kan ha roligt, När man blott är nöjd och from.
Den Fattiges Ode.
(Sann händelse.)
Barmhertighetens nådeport i trång.
Nicander.
Som ett fridsbud rundt kring nejden, Klingade i qvällens tystnad Klockans malm från herregården, Och förkunnade arbetarn Att hans frihets timma slagit. Knappt hann skogens echo åter Ifrån bergets grottor svara På dess sista ljud, förrn Ola, Som på åkern grävde diken, Kastade sin tunga spade Långt ifrån sig — lyfte sedan Litet på den slitna hatten, Och med grofva lintygsärmen Torkade sin våta panna. Tog derpå sin läder-ränsel. Fyllde den med bark och syra Och gick vacklande mot hemmet, Sorgsen uti håg och hjerta. Sorgsen, ty han tänkte säkert På de fordna glada dagar, Då han ännu stark och frodig Växte upp bland bygdens drängar, Hade helsa, kläder, föda Och en fästmö på köpet, Rosig som en sommarmorgon. "Då var roligt till att lefva; Men nu är det annorlunda." Så han tänkte. Strök ur ögat Litet vatten, och omsider Trädde inom öppna dörren I sin lilla, låga koja, Vänligt helsande: "godafton."