Det vill säkert ut att strida, Och en aning säger mig, Att det en gång vid din sida Gosse, skall på nytt i krig.
Derfor skall du ärva svärdet Efter mig du unga örn, Lät mig se du känner värdet; Strid och fäkta, som en björn!"
Pilten log och tacksamt tryckte Gamla morfars varma hand, Som en kung han re'n sig tyckte, Hjärtats fackla stod i brand.
Nu steg måg och dotter, båda På en gång, i hyddan in; Det var rörande att skåda. Gubben blef så glad i sinn.
Bad dem vänligt sitta neder Främst på hyddans bästa bänk, Sade: "Er ske pris och heder För er gåfva och er skänk!"
Mycket språkade tillsamman, Om besynnerliga ting, Måg och svärfar med hvarannan, Medan barnen "gömde ring".
Men i köket mor och dotter Hjelptes åt att laga mat; Som der icke fanns karotter, Lades fisk och gröt på fat.
Ändtligen var maten färdig, Hvar och en vid bordet satt; Nu steg mågen opp helt värdig, Tog i silfverbägarn fatt;
Höjde den helt högt, och sade: "Femti år ha gjort sin rund Se'n J båda, unga, glade, Knöto kärlekens förbund.
Många sorger med hvarandra Ha'n J delat denna tid; Ödets lag bör ingen klandra, Alla få den kännas vid;