Torkade af skåp och fönster, Bredde ut en duk på bord — Väfven efter gammalt mönster — Hvit som nyfälld snö på jord.
Satte blanka kopparpannan Öfver elden i sin spis, Hällde mjölk och gryn ur kannan, Dubbelt mer än vanligtvis.
Tog den stora ljusastaken, Som blott nyttjades om Jul, Från den blanka messingshaken — Han var grannt förkyld och gul.
Tände tvenne stora, sköna Värmeljus i den mörka qväll, Strödde litet korn till höna, Smekte kisse, som var snäll.
Medlertid satt gubben glader Inom barnens muntra lag, Talte stolt om sin farfader, Som var med i Narva slag:
"Tjugo Ryssar slog han neder Med sin värja, som bet hvasst; Kungen sjelf slog djupa leder, For på fältet fram med hast.
Farfars svärd i arf jag äger — Öfver sängen hänger det; Fem och tjugo mark det väger Säkert, om jag minnes rätt.
Rostigt var det till den dagen Finland blef från Sverige skildt, Då blef det så blankt som dagen, Ljungande så skarpt och vildt.
Jag var redan gammal vorden, Ägde icke kraft, som mod, Annars skulle det i norden Åter druckit Ryssars blod.
Än vid midnattstimman slamrar Det på väggen med stor makt, Liksom dvergen då han hamrar Vredgad inom grufvans schakt.