Det var en vacker afton på vårvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel Elavi Frisendals kök i Ragunda by.
Rummet var stort och lågt, och det klara västerljuset från trånga fönster blef blått mot skuggorna och härdens eldsken, som lyste rödare och muntrare än vanligt i kontrasten. Där var fullt af folk, ty alla gärdens tjänare sutto samlade efter vinterns långa vana, men icke längre tysta som då och stirrande mot nattsömnen. Hvar gång dörren öppnades, kom där i en fläkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag från hvad som hände därute.
Detta var i och för sig ingenting märkvärdigt, det var solen som kommit igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebådat honom, och i Annandagens Staffansvisa hade man på förhand bragt ödmjuk tack för hvad han skulle föra med sig under året. Nu först var han här, ty han hade sina vägar att gå och fick ej akta på otålighet. Ljus skänktes i öfverflöd, snön blef tunn på backarna, hur omärkligt den än runnit bort, i allas inre var det något som smälte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo muntra.
Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se henne så rask och spänstig, var språksam i kväll och lockade andra att tala. Det fanns kanske en särskild orsak därtill, utom den som alla kände. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vänligt ansikte och litet främmande min. Han var släktinge till herr Daniel och hade kommit långt ifrån, kanske ända från Stockholm. Magnil var också släkt till husets herre och kände väl därför särskildt för den nykomne. Herrskapsfolk var hon ändå icke riktigt, ty hon hade vuxit upp på nåder i huset, och hur hon växte hade icke mätts på dörrposten som i fråga om egna barn. Det hade gått lika bra och lika fort i alla fall, katekesen kunde hon utantill och bäst stycket om arbetet och hälsan, och skulle kanske kunnat läsa äfven annat, om hon haft något. Skrifning och bågsöm voro dock för henne lika stora hemligheter som för pigorna. Men till tjänstfolket hörde hon icke heller, ty utan att hon själf gjorde något för det, föll det ingen annat in, än att hon skulle åtlydas, och man afbröt henne icke i talet. Alla höllo af henne och voro ense om, att hon skulle ha en plats för sig, där eldskenet lyste bäst.
Magnil hade fått drängen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod sedan flera år endast i att hålla huset med vildt och fisk, ty regelbundet tungt göra tålde han ej längre vid, och ingen förstod sig bättre än han på skogen. Det skulle då möjligen varit hans hund som bar samma namn, troligen först efter ett skämt, men som genom ett värdigt och allvarligt uppträdande gjort det fullt till sitt eget och äfven för egen del respekteradt. Han hade de rätta märkena för en skogshund, tre valkar på hvar sida af gommen, en ärt i bogljumsken och skarklöfvar på fötterna. Gammal-Mats — han kallades så till åtskillnad — påstods ha samma märken och därtill, som äkta afkomling af finnsläkt, vara luden liksom den yngre. Säkert är, att de trifdes bra ihop. Drängen hade ett brunt, bredt och kantigt ansikte med mörka ögon, nästan utan hvita, liksom ett djurs.
Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem, nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.
Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande, som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en, allting väntade.
Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt, äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var där. »Nå? Var där ingen?»
Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.
Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade han sig på detta vis.