Ingenting annat än denna öfverväldigande makt lefde och var verkligt, det andra blef skugglikt och stelt. Tiden själf var fången och hölls orörlig som regnbågen öfver svallet, som pelaren af ständigt bristande och ständigt förnyadt skum. Här ljöd sång för allas öron, om de också annars vände sig bort från sådan. Här stannade jägaren med fågelknippan och glömde sig kvar, här grät sägnernas spelman öfver sin litenhet och oförmåga och lade fiolen på stranden för strömkarlen att byta ut, och gaf sitt eviga lif som insats på köpet. Det sjöng för Vild-Hussen också. Där han klängde sig fast som en insekt vid backens buskar och gräs, liten bredvid detta väldiga, nedsudlad, dammig och drypande våt, tog hans företag nya och större mått för honom. Hans blick sköt fram, muntert förslagen som hos en sagornas segerfödde vallpojke, framtiden lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens läggning, det andra lämnade han åsido som bisaker, och när han var färdig, vände han sig bort. Allt skall gå fort som en dans, tänkte han, det där blir icke svårt att komma till rätta med.
Vid forsens utlopp ur sjön, fann han en båt och steg i den för att ge sig till andra stranden, där han skulle lägga den nya älfven. Han kom ihåg en historia, om hur en björn råkat illa ut på detta ställe.
Det var vårtid som nu, alltså hade han repat sig sen han vacklade ur idet, yr af sömn och mager, så att den smutsiga pälsen hängde som kläder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och sprungit för buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lång och dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig på lax, som han ännu ej vågade söka. Nu hade han vuxit i krafter och begär med årstiden och kanske rifvit ett lamm eller par och kännt sig karl igen. Han skulle öfver sjön, och i förlitan på sin tolfmannastyrka tog han kosan för gen. Strömmen ryckte i pälsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen, sugningen blef starkare, och han ändrade riktning. Det var för sent, djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han piskade det till skum. Med öronen spetsade uppfångade han forsens brus och därbakom ett annat; han förstod hvad det var; hans små röda ögon vidgades i oro, och den själ, som trollbundits i hans inre, blickade fram i ångest. En sådan fara som hans förstår allt lefvande. Han kämpade med hela sin jättekraft och sitt vilda lifsbegär, men förgäfves; först långsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedåt forsen, rytande af fasa och raseri. Ett par barn sågo honom från stranden och ömkade sin fiende. Hejdlöst medryckt, med stämman dränkt af bruset, hundra gånger sänkt i djupet och pröfvande den sista fasan, hundra gånger uppe igen och brottande med förtviflans styrka, drog han, som aldrig mött sin öfverman, sin sista färd, jämrande, maktlös och blind som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlöst ting stupade han utför branten, tillplattades, slets sönder, tumlades om som en fläck af blod och grums och var borta.
Han hade bara en mans förstånd till sin tolfmannastyrka, tänkte Vild-Hussen. Det är bättre att ha tvärt om. Och han gled försiktigt utom faran i en vid båge och lade i land vid grusåsen.
Från kammen såg han älfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan trädtopparna. Åt andra sidan låg den stora sjön ljus och klar mellan sollysta stränder. Forsen och fallet skymdes undan, och dånet därifrån försvagades mot vinden.
»Här skall älfven rinna,» sade han och stampade segervisst i marken. »Bäcken där från berget skall gräfva den efter som jag bestämmer. Här är vackert och lugnt, det är skönt att vara framme.» Hela de tre dagarnas färd låg för hans minne som ett muntert äfventyr, hela hans lif förut likaså. Det var förberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle allvaret börja och vinsten för mödan.
Sedan han upplifvat sin plan i alla smådrag, och lagt den färdig för sig, begaf han sig till sitt kvarter i närmaste bondgård, där allt hvad han ägde af jordiskt gods redan väntade på honom i en liten kista.