Han tänkte på det nu, där han satt tyst med de långa lemmarna sjunkna i hvila och stirrade öfver till andra stranden i förvåning, att där kunde vara så vackert med björkarnas löf som grön eld och gyllene skyar i det mörka, och att tiden som älfven evigt flöt åt samma håll.
En lustig plats, tänkte Vild-Hussen. Stackars sate, här är det som om allting domnade af. Och han fick oro i sig, bröt upp med en nick och fortsatte sin färd.
Den vardt munter igen, vattnet blef ständigt grundare och stridare. Som länkar i en fläta slingrade det sig samman och löstes upp, krusigt och hvitt af fragga som af årens frost, men åldern tog icke på det, tvärtom blef det allt yngre och friskare af fjällflodens gröna kyla. Allt pilsnabbare gled det förbi båten, allt mer jäktande slogo årtagen ned som vingarna på en flyende and, men mer och mer långsamt mätte man ändå skuggan från nipornas grantoppar och afståndet mellan klippornas landmärken. Solvärmen kom bråd och brännande mellan molnen, vinden jagade ned efter dalströken, i allt var en snabbare och oroligare puls än eljes. Man kunde sitta och drömma sig tillbaka till pojkårens minnen och längta att få vända om och skjuta nedför — och vakna upp med ett leende.
Då var det att ta i och hjälpa till, ty roddarnas händer darrade, och tinningådrorna svällde, de orkade knappt ge svar på tal. Vild-Hussen satte stål i dem, pratade, räknade och mätte som förut, och tiden blef aldrig lång. Förbi Liden hann han och Sillre långa fors, där man fick gå bredvid, och Backbäcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.
Där var han född och hade minnen och kanske vänner, men han uppsökte intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans företag, som kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Därför smög han sig tyst igenom och tog okänd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till Gedungsfallet, icke tid att tänka på annat; hela natten hade han det nära sig i drömmen och begaf sig nästan i oro till mötet.
Älfven bar redan prägeln af den stängda porten bakom. Mörk och vild var den, med mycket större höjder än förr, och icke en röjning eller ljusning i skogarnas svarta dunkel. Där steg ingen rök, och ej ens den minsta lilla gråa mänskoboning lyste fram. Allt var orördt efter skapelsens dag, och mörker bodde ännu på djupet och under trädens täta hult. Fors vid fors fraggade grönsvart, ej ens en ringa sträcka kunde man kämpa sig uppför. Här och där trängde sig berggrunden fram i långa skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mörk mossa och tallars slingrande rötter. Vild-Hussen gick så nära han kunde och mätte strömmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors och Västerede byar skyndade han tyst och leende som en pojke på okynnesstig, ty där var redan folkstämningen hög mot de nya påfunden att rubba naturens ordning, om man också just ej väntade stora följder af dem. Människotankar tycktes honom lustiga och små, där han nu i dagar mätt sig med älfvens krafter.
I Västerede mötte ett brus ur fjärran, trots afståndet starkare och dofvare än förut på hela vägen. Där är det ändtligen, tänkte han, och sprang nedför backen. Mossiga stenar gledo under honom, småskogen af sälg och björk böjdes undan som för simtag och slogo samman bakom honom i sus och prassel. Hvart blad var täckt med fin dagg, som rann ned i droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbågsglans kring hvart solknippe. Han såg ingenting af fallet, men rösten och andedräkten var tätt inpå honom. När han kom till stranden, slog vinden just den upptornade vattenmassans skum och rök ditöfver, han trefvade sig förblindad och halfkväfd åt sidan och höll på att falla. Han höll nästan på att bli rädd också.
Allting kokade, dånade och skälfde, det var icke vatten längre, icke fors eller fall, ingenting som kunde återges med ord. Det var en enda hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att kämpa mot och nu kastade sig ut i rymden för att söka ett mål för sin vilja, en mur att krossa eller dö invid.
I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt, oförändradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spände regnbågen sin skimrande triumfport däröfver, och vinden förmådde ej skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade här stjärnorna större och blekare än annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad skälfde inför den eviga orons röst. Hur snålt än vinterkölden bet, aldrig kunde den öfvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rök, skumskyarna vräktes som snö åt sidan, skogen blef glittrande sten, och klipporna brusto med dån, men lika stark steg forsens stämma, och lika muntert lekte den.
Ett par tusen fot ofvanför fallet kokade redan strömmen i oro. Hvitsjudande af häftighet trängdes den samman mellan klippor, så nära hvarann, att ett barn kunde kasta sten öfver svalget, och tog språnget ned, sextio fot eller mer, studsade mot dånande och rullande block, som maldes till sand i klyftorna, och steg rätt upp, ännu högre än den kommit ifrån, liksom för att blicka tillbaka på hvad den lämnat. Ett par tusen fot nedanför tog det igen, innan hvirflarna kämpat sig trötta mot hvarann, till något liknande ro.