»Man tänker visst inte fara tillbaka igen,» sade de, bekymrade öfver hans öfverdåd, trots förnöjelsen.

»Säg inte det!» Och han skakade af skratt. »Hälsa till Sundsvall och tänk på mig vid tillfälle!» Därmed steg han i sin nya farkost, som var mycket lång och lätt, tre bräder på hvar sida, lämpad för forsarna. Den roddes med korta åror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa stäfven, och den gled på skummet som skidor på snökammarna. Den tycktes känna sig fram själf mellan stenblock och stockar och efterliknade ändernas halft flygande och halft simmande rörelser. Fort gick det dock icke, ty älfven spjärnade emot som på trots, den blef allt grundare och stridare, och stränderna stodo branta på båda sidor. Vild-Hussen var road ändå. Framåt gick det, och han kände vattnet stöta och skälfva under sig, som en ryttare känner hästens tyglade vildhet. Ibland höll man på att svänga rundt; då grep han in med sin hvilade styrka. Ibland måste man lägga ned årorna och staka sig uppför.

Det var ett stort och vackert land. På höga strandnipor och toppiga holmar stodo björkarna lätta som dun och lyste bland svarta tallar och granar, rot vid topp, som om de klifvit på hvarandras axlar. Lindorna gledo mjukt efter backarna med silfvergråa lador, uppåt ådalarna glänste byarna skymtvis fram och här och där i fjärran blåa berg. Alltihop hade älfven skapat i evig nyckfullhet på ytan och evig sträfvan i djupet, älfven och vårarnas glänsande och drypande snö. Därifrån låg ännu friskheten och glansen kvar öfver det hela. I den frambrytande aftonsolen brunno lindornas gula blommor som förkroppsligadt ljus, björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som humlor under muntert kvitter.

Vild-Hussen satt och såg ut öfver det som en kung mot sitt rike. Han mätte timmerträden med blicken och räknade dem fläckvis, han uppskattade åarnas styrka och stakade nya lopp för dem, han byggde sågar och kajer och drog bommar som kedjor öfver vikarna. Ständigt var där mer att se, och ständigt kastade sig hans hungriga tanke öfver det för att skapa om det, räkna ut värdet. Det är bara småsaker som fallit mig in förut, tänkte han, nu ser jag hvad det duger till för den som bara får ett ordentligt tag i det. Han såg på roddarna och folk, man då och då mötte på stränderna. Inga starka viljor här i dalen, tänkte han. Högvuxna karlar, men gängliga, likt träden på sydstranden, som måst sträcka sig ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svält eller bröstsjukdom, som gjort dem så magra? Han iakttog dem med förnöjelse, delade sin matsäck med dem och uppmuntrade dem med hårdhändta skämt, som man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, där båten skulle bytas om, gjorde han slut på dagsresan och sof i närmaste stuga djupt och godt.

Dagen därpå fortsatte han färden i god tid, frisk och munter, sättande fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna för häftiga, steg han godmodigt upp och gick på sidan. Det roade honom då att se hvirflarna djupt under sig, hela dalen tecknad skarpt och smått, omfattad med en enda blick, som roffågeln ser sin jaktmark. Han fann älfven tunn och liten och gladde sig åt att se den växa på vägen ned och pröfva dess kraft igen med årtagen. Så hann han förbi Arklo, Kårsta och Västerlaning. Det var ännu morgon, när han hvilade vid Indals färja.

Ett lustigare ställe hade han aldrig sett. Två små, små stall på strandängen, byggda af gråa stockar och med rönnar på torftaket. I det ena bodde färjkarlen, nästan utan husgeråd med en öppen glugg mot älfven, för att han skulle höra ropen, i det andra en hvit ko, som nu betade mellan smörblommorna i gräset. När mannen rodde öfver älfven, sände han lockrop till djuret, för att det icke skulle känna sig ensamt, och på återvägen måste han vända sig om gång på gång för att se det. Det var också allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behöfde slita sig från kon, ty rörelsen öfver färjstället var ringa nog. Dessemellan satt han och stirrade mot andra stranden. »Den är så vacker,» sade han med traktens försiktiga och litet läspande tonfall, som tassade igen spåren efter sig likt skogsdjur, »där lyser solen grant, när det är kyligt här i skuggan. Och så det speglar sig sen! Men underligt är det, att därbortifrån ser det lika fint ut här. Ja, det är en välsignad värld om sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har fått.»

»Du får väl inte mycket för det, hva?»

»Å nej, det är visst och sant. Nog att hålla lif i kon om vintern, och så håller hon lif i mig. På vintern är det inte så roligt.»

»Men nu, nu är du nöjd?»

»Nu är det godt. Man får se så mycket. Där kommer bröllopsföljen, och man ropar så muntert efter mig, där är barn som skall döpas, ibland är det döda som skall öfver, till kyrkan däruppe förstås. Framåt aftonen, då solen lyser som vackrast därborta, för jag dem tillbaka igen, utom de döda, förstås, dem får jag inte mera se. Jag har min plats här och passar den. Utan mig skulle det inte gå. Det tänker jag ofta på, för jag har ju så god tid till det.»