II.
Vild-Hussen sof godt hela vägen genom Alnösundet och öfver Kringelfjärden, där dyningarna från hafvet rullade in och vaggade honom som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mör af sin obekväma bädd på tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Här har jag älfven, tänkte han, och satte sig upp att se på den som på ett lastdjur, han skulle lägga oket på.
Det var ett underligt, grått och dystert land. Holmar af uppsvämmad sand och lera, täckta af grå alder och vide, stucko knappt upp öfver vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det glidande stoffet som trögt välte förbi. Rötter af buskar och svartnade ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det våta, bubblor af sumpgaser och mattskimrande fläckar af fett bredde ut sig och brusto i sär. Ett töckenland under tät och töcknig himmel, en flod som ej längre hade vilja, ej längre brus och röster och minnen, ett haf långt borta, som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen för att åter draga den in i lifvets kretsgång.
Vild-Hussen frös litet efter sömnen och manade på sina roddare, ty han tyckte icke om hvad han såg. Här måste röjas bättre väg för mina flottor en gång, tänkte han. Det blir ett styggt göra.
De foro uppåt till Fjäl förbi marker, som började bebyggas, ljusgröna strandängar, gråa lador och på afstånd väggar af björk- och barrskog. Så krökte de tvärt mot sidan och foro igenom samma land ännu en gång. En tam älf, tänkte Vild-Hussen, brådtom har den inte, men den har breda axlar att bära på.
Nära Berga hörde han ett starkt och sällsamt ljud, från björn som brummade och katt som fräste och spann. Han riktade snabbt blicken ditåt och skrattade förnöjdt. Det började gå vågor omkring båten, flockar af skum och bubblor döko upp emellan dem, och längst fram stod som en hvit och lysande mur.
»Nu kan vi inte fara längre,» sade roddarna och lade i land för att söka ny båt och nytt folk på andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden och såg på denna. Han rynkade ögonbrynen åt den, som om han sett en flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma förnöjelse i sitt inre, som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid känner inför det.
Här börjar min älf, tänkte han. Det är en stark och okynnig sate. Så den tornar upp stockar på hvar sten, som om det vore myrstackstrån! Får man fatt i knuten, löser alltihop upp sig och glider vidare. Några skålpund krut skulle blåsa bort hela hindret. Och han skrattade godmodigt och räckte ut sin tjocka käpp för att kittla de närmaste skumhvirflarna. Såghuset bredvid fann han också lustigt. Med tre ramar för finbladiga sågar hölls det för mycket märkvärdigt och dyrbart där i trakten.
»Sådant där byggde jag i vårbäckarna som pojke,» sade han åt förmannen, »är det don för Bergeforsen?» Och i det yppersta lynne tog han farväl af sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem i förvåning.