Sanden rinner.
Snart är timglashalfvan full.
Törsten brinner,
som girigbukens blick mot gull,
men svalkan oss hinner
med trenne skoflar mull.
Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom stillheten.
Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och tarfliga omkring sig.
Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.