Därmed tömde han glaset, tog lutan från väggen och började stämma de strängar som funnos kvar på den, medan hurraropen ännu ljödo.
Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.
»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»
»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»
»Som du vill. På återseende då!» Och han sjönk tillbaka till sin dröm och sina minnen, där han hade sin lycka.
Men de andra stodo färdiga att följa på väg, raka, uppsträckta och högtidliga, som om det gällt något slags festlig procession. Labbart spelade på den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram lika nya och lätta som när de första gången gåfvo uttryck åt sällskaplig glädje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. När han kom till tröskeln, stämde han upp med sin hesa tenor, den strof han först fick fatt på ur sitt rika förråd:
Si, natten är förliden,
en dallring genom rymden far!
Hvem vet hvad håfvor tiden
just nu i nypan för oss spar?