Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara. Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något, som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden — underlig var den äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?

Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg, att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap — fortfarande med undantag för bönder och klockare — och det tusenåriga riket. Sedan hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver, festen var snart förbi, och han frös.

Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.

»Muntra då upp er, god’ vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk att sofva!»

Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet, yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet, och man hade det muntrare än någonsin förut.

Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.

»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»

Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om natten ännu.»

Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.

Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen, men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är förgängligt!»