»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han vill.»
Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade göra det med ting, där man icke bottnade.
Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten. Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var, hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.
Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon var natur — han uttalade ordet oftast på franskt sätt — tog han ett lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid, han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.
IV.
Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen, tycktes lofva underverk.
Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå, att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts att vara.
Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.