Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna — det var som att gräfva sin egen graf — men Vild-Hussen sjöng muntrare och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet — det var meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart, öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.
Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde, utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas. Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg, kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en snabb fullbordan.
Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande? Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede, emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det. Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt. Många andra tänkte ungefär som han.
Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än någonsin.
Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter, som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort, fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen. Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede, öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.
Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.
Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans och mest åt sig själf och gick att sofva.
Sofva fick han nog af, ty den långa vintern kom, då han knappt kunde göra något annat. Att sitta i den låga bondstugan och se mor laga mat med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Söndagen ärter med rofvor i, veckan gröt, det var tidräkningen. Bordsbönerna så långa, att läckerheterna kallnade. Det var det värdt! Att byta tankar med folket tjänade ingenting till, ty de hade inga att ge i stället; affären blef klen. Berättade man något för dem, visste man icke, om de begrepo ett ord. De sutto där nöjda och undergifna — var det människor eller träbeläten? Vintern rufvade deras hufvud som en höna på boägg, ingenting kom det fram. Tänkte någon, blef det till sjuka, till grubbel, misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest fruktan och bäfvan för domen och evigheten, som just icke kunde bli värre än den redan var. Men de flesta tänkte icke alls, de sofvo. Uthussysslorna togo så ringa tid, det var bara litet vedhuggning och jakt — ripfångst med snaror — kölden ströp allt lif. Vild-Hussen blef förändrad. Han hade aldrig haft stor respekt för sina medmänniskor, men tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skämtat i godmodigt förakt som en stor hundvalp bland små. Nu frös godmodet till i besvikenheten och otåligheten, föraktet blef kvar, och det hade inte långt till hat. Allting var ju fientligt, mörkret kväfde ljuset, snön kröp slickande upp mot stugfönstrets matta värme och ville mura en graf af drifvor, kölden bet i stockarna som hårda tänder, vinden stack med nålar. Såg man ut, låg jorden svartblå och hvit under tung himmel och tärde sig själf i tomt grubbel, björnen sof i idet och drömde om blod.
Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga sysslolösheten, han ville kufva allt, rå om allt, ha hög ockerränta på sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut bland människorna, bullrande, skrattande och mångordig som förr, men han hade inte längre roligt själf, och liksom en girigbuk förlorar sinnet för hvad som kan fås för penningarna och hamnar i förryckt kärlek till själfva det sterila medlet, blef mer och mer den hårda makten hufvudsak för honom. Ingenting fick göras i denna lilla värld utan honom, allt skulle länkas så, att det låge färdigt för honom i framtiden, allt skulle förutses. Han sådde ut misstro och tillförsikt, fiendskap och vänskap, han knöt samman intressen och förväntningar vid sitt företag, tände åtrå efter det nya och leda vid det som var. Han höll fram utsikten till en sänkning af sjön som följd af det förändrade älfloppet; då gällde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det måste sättas upp i skrift och vara färdigt så att ingen fick något, som kunde hållas utanför. Han forskade i de obestämda rättigheterna till skogen, han sådde frön till blifvande tvister, och framför allt vande han alla vid att i honom se den som ensam öfverskådade det hela.
Många ville ingenting ha att göra med allt detta, de höllo fast vid sitt invanda och åto hellre sitt bröd utan sofvel än de riskerade att komma en annans rätt för när. I dem såg han sina värsta fiender, och förbannade deras dumma förnöjsamhet med all den fäderneärfda enkelhet den rotade i.