Sommaren kom med nytt mod, nya svårigheter och ny seger; till hösten låg det ändtligen färdigt. Vintern följde, likadan som den förra och värre genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vårfloden hann dit.

Men den kom aldrig, älfven krympte ihop och blef obetydligare än i mannaminne, ingenting kunde göras. Sanden i hans ränna rasade ned i torkan, det var som att börja på nytt igen. Försiktiga män ville nu, att han skulle använda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig nödvändigt, sade de, ty man måste veta, hur långt man gick. Det insåg han bättre än de, men mindre än någonsin ingick det i hans planer. Nej, hvad väsen och oreda än blef följden däraf, nu ville han slå ett riktigt slag och visa hvem som rådde till sist. Allting hade varit honom emot, och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjön, där man förde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin ordning. Beträffande byarna därnere, kunde hans fiender gärna få känna på skräck och se hvem de trotsat; det skulle lära dem respekt för framtiden. Alltså vände han bort varningarna med skämt och gräfde sin ränna bara djupare.

Den tredje vintern rågade måttet. Nu hade han gärna sett hela nejden öde och offrat alla sina utsikter för den tillfredsställelsen. Men efter han intet förmådde i denna riktning, och äfven insåg hur barnsligt och dumt det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre förslagen, han for rundt bygderna i brännvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och behofvet otåligare; där steg ett rödt ljus upp genom skorstenarna och skar i mörkret som norrskenets flammor.

När nu våren kom och lofvade så godt, steg glädjen honom som ett rus åt hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring öfver allt, som om han måst vaka öfver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att gå högt uppe på höjderna och se ned öfver landskapet, där det glimmade och lyste som idel silfver i sol och smält snö, med bergen blåa bakom och i sjön en blå strimma efter älfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare. Det låg alldeles som nyskapadt där, muntert, så att det tog andan af en, och ungt, som om aldrig en vinter gått fram öfver det. Det var hans, lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot längre. Om man kunde säga så om ett dödt ting, så nästan log det emot honom.

Alltsedan han sett Magnil i prästens kök den kvällen, kom hon oupphörligt för honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att undra hvarför. Kanske var det för att han också blef ung med allt det unga, och glömde den tid som gått, kanske bara emedan hon varit så trotsig, och det kunde roa honom att nu på lek bryta sådant efter allt allvaret. Han började få lust att äga henne också. Tyvärr var han öfver den ålder, då man för en ringa insats vann det man ville ha. Då fick han väl ta henne till hustru, han kunde ju börja på att tänka på sådant nu. Hon var fattig — bah, han skulle ju bli rik. Förresten kom han ihåg, att hon ägde en hemmanslott, tämligen kringskuren af Gud vet hur pass lagliga åtgärder. Den kunde för honom bli just det fotsteg han behöfde för att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket vacker, lång och grann — hård och stolt i ögonen, men det betydde ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta ett nytt. Hon skulle också bli hans.

Det var icke mycket att göra åt saken ännu, men hvar gång han mötte henne, skämtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men det betydde föga. Det var flickors sätt att leka en smula själfständiga, medan det ännu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det värst för henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, när det kom därhän.

V.

Olof-Gabriel Unæus var son till en präst, som från sin födelseort, Nordmaling, genom diverse gynnsamma omständigheter råkat förflyttas till och ta fäste i själfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosöndagar själfva hofvets soliga luftkrets. Där utvecklade han, alldeles som om han varit född till det, ur puppan de finaste svarta vingar — hans prästkappa var af siden, och honung låg jämt på hans tunga — och lätt, fast allvarligt, sväfvade han som en sammetsfjäril bland de blommor hvilka, om de också sett sin bästa tid, dock icke på långt när vissnat. Ingen kunde som han vara sträng i principen och mild i tillämpningen, ingen blåste vältalighetens såpbubblor så fulländadt runda och skimrande och med så mycket luft i som han. Själfva dopets vatten fick, stänkt från hans vårdade händer, en obeskriflig soupçon af parfym, och andens dufva på hans skuldra kuttrade idel kärlek och vemod som i Arkadiens lunder. Visst kunde det hända honom som andra, att publiken halfsof under hans tal, helst efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar, om det var mycket varmt, men inga störande drömmar smögo sig in i medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och när man i själfva slutet ryckte till och med vidöppna blickar mötte hans, fanns däri icke ett spår af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna samvete och styrkande serenitet. Följden var, att han också fick det så godt, som han förtjänade, och hade han ägt det ringaste sinne för politik, kunde han ha blifvit biskop, ja ärkebiskop. Men för riksdagsintriger och komedispel hade han ingen håg, hans musa var idyllens. När bubblan brast för pistolskottet i operahuset, drog han sig undan till ett behagligt och bekvämt prästadöme på landet med många herrgårdskarosser, hvita lamm i gröngräset, smultron och grädde och ofördärfvade bönder, som i hvar bordsbön antogos prisa öfverheten och världens gång, med sparris för de stora och förnöjsamhet för de små. Slätkammade med vatten hvar söndag, gladde de hans öga, som älskade se lycka, och hans tid var lugn och blid, och själfva hans pudel liknade förvillande ett välfödt och kortbent får. Hans enda bekymmer var sonen.