Han gick mot henne utan att hälsa, nu som i drömmen var dylikt onödigt, och man behöfde inga ord. Hon såg honom, hennes rörelse stannade af, och armen låg darrande sträckt efter träet.
»Får jag dricka?» Och utan att vänta på svar, svängde han ämbaret emot sig och höll munnen intill. Aldrig hade han känt en sådan dryck. Den var kall, som om den kommit oändligt långt ifrån och bragt med sig barndomens hissnande intryck af sjö och djup och kvällande lif. Den gaf ett luftigt rus af glädje att vara till. När han skrattande torkade friskheten från kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting var emellan dem.
»Har du sofvit godt, Magnil?»
Hon skrattade åter. »Det är längesedan jag steg upp. Som alltid, tänker jag. Och du?»
Ingen af dem tänkte på, att de duade hvarann.
»Drömde du något, Magnil?»
»Hvem minns det? Drömde du själf?»
»Jag tror det, och just det här måtte jag ha drömt. En sådan morgon!»
De sågo ut emot den, båda två. Ljuset hade ännu detta sväfvande, som hör till dagens början, helst då daggen varit stark. Björkarnas späda löfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig från de hvita stammarna och lösas upp. Gräset gnistrade som om en regnbåge yrt ned i stoft där. Skogshöjderna voro som lugna blåa moln, och sjön var slät och klar som öppna rymden emellan.
De visste båda två, att de hållit af hvarann allt från början. Hvarifrån skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke gå ifrån dem nu.