»Ser du sjön, Magnil? Hvarför skulle vi icke fara ut på den?»
Nej visst, det fanns intet skäl. Blott att dagen kräfde sitt arbete som vanligt.
»Vänta tills i kväll, då ha vi hela natten för oss. Nu blir det aldrig mörkt.»
Nej, det fanns ju icke ens någon natt, allting var förändradt. Och med denna öfverenskommelse bytte de sin kärlek lika enkelt, som barn bli hvarandras »bästa vänner». Det var så olika hvad Olof-Gabriel hittills drömt om den ömma passionen, att allt detta knappt föll honom in. Det var idel dumheter, och ingenting annat var nu af värde, än att skymta Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta några ord med henne, detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne, när det blef kväll.
På sjön var sedan deras värld, den var icke lik något annat. Ljus och stor var den, som nuets oändlighet. I väster ett strömdrag i djupet, som krusade ytan, därifrån kom vattnet ur okända skogar. I öster slöt den sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman öfver trädtopparna. Däremellan var vidden stor, och utsikterna växlade ständigt. Det var branta stränder, där björkarna böjde sig fram för att se sin krona, men de mötte blott hvita stammar och darrande kvistverk, dräkten var ännu lätt som en doft. Det var vikar mellan ängssluttningar, så lugna och glansiga, att båtens svall for fram genom spegelbilden, som om de gula blommorna rörts för sakta vind, men där var ingen vind, och luften stod still om allt. Höga berg fanns där också, mörka af barrskog eller nakna och tunga af sten som ännu höll vinterkölden kvar. Små holmar simmade på vattenytan, och blommande sälg och vide spredo sin matta honungsdoft därifrån efter draget af rodden. Allting var blekt, men tydligare än om dagen, då solen brann i hvar glansyta, det var våren utan oro.
Olof-Gabriel talade mycket, när det var Magnils tur att sköta årorna. Hon lyssnade då mest, ty den taktfasta rörelsen vingade tankarna, men orden höll den tillbaka. Det behöfdes icke heller svar, blicken var nog, allting låg öppet mot himlens öppna rymd, och ingenting behöfde gömmas. Ibland, när något måste göras klart med frågor, höll båten inne sin fart och stod stilla, liksom en fågel hvilar på vingarna med luft öfver och under. Han öppnade hela sin själ, berättade om hur han vuxit upp, och hur trångt han funnit det bland människorna. Det fann hon förklarligt nog, när hon hörde, hur de lefde och ängslades för hvarann. Men talet om »Naturen», hans enda tröst, tyckte hon icke om. Först trodde hon, att det var något fint och bortkrångladt fruntimmer, och var svartsjuk och skygg mot tanken, men när hon förstod, att det var frågan om vatten och jord och himmel, förvånades hon, att de kunde vara så olika därnere. Hon längtade icke dit och såg sig omkring på sin stilla och starka värld.
Men han talade också om allvarligare ting, om sina idéer, som han lidit för, men som voro tidens och därför födda till seger. Han nickade och stammade af ifver och sökte sina vältaligaste ord för att riktigt göra sammanhanget klart för henne, hans stämma fick gossars uppriktiga tonfall utan ett spår af förkonstling, och ögonen stodo öppna och stora mot gossarnas framtidsvärld, som om några år skulle stå verklig. Hon måste förstå detta, och säkert fattade hon det lätt med det naturliga förståndets skärpa och hjärtats omedelbarhet. Alla människor voro lika, och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle de också nå den, när de icke längre i blindhet hindrade hvarann. Då skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden räcka till för alla långt bättre än förut. Man hade varit dum. Orättvisa och tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nästan öfver, förnuftet bröt igenom hjärnspökena, och man nalkades med stora steg lycksalighetens och förbrödringens tid. Därför var det skönt att lefva just nu.
Hon lyssnade tyst och uppmärksamt på honom, och naturligtvis hade han rätt som alltid, men ibland tycktes det henne så enkelt, att hon förvånades öfver hans häftighet att bevisa det. Ibland märkte hon, att hon icke kunde följa med ännu. Visst voro alla lika. Hjälplösa föddes de, i möda växte de sig starka, ty man fick ingenting för intet, en man var en man, och alla skulle en gång ligga lika lågt. Men jorden var hård att plöja och skulle väl så bli, lycka fanns där visst, men också mycket annat, det var icke lätt att se vägen för sig. Ojämnt var det också deladt på många sätt, det kände hon bäst, där hon satt så okunnig och hörde på hans ord som ur fjärran. Men hon var lätt till sinnes öfver att han icke märkte det, och förde med sina unga och starka armar årorna, så att båten ilade fram. Sjön var ljus som hoppet, och svårigheter funnos icke.
När det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berättadt. Föräldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon fått tak. Hon hade alltid gjort rätt för sig efter förmåga, dagen hade aldrig varit lång. Om somrarna hade hon varit till hjälp i fäbodstugorna högt uppe, där natten var ännu ljusare och tystare än här, och skogarna lågo under en som moln. På vintern hade hon nystat garn vid brasan och lärt sig spinna själf och hört på pratet. Där hade hon mött honom, och så var det slut.
Olof-Gabriel kunde icke låta bli att undra öfver henne och finna henne sällsam. Som ett träd på sin högsta kvist bär en lysande frukt, oberörd af händer och vård, endast nådd af sol och dagg och himlens vindar, bar hon sitt väsen. Fast hon skänkte bort det, omedelbart som frukten faller, när tiden är inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i drömmen aldrig får grepp på det man hittat. Hon behöfde intet stöd, allt blef enkelt och klart för hennes blick, och hennes knappa ord liksom stängde för hennes inre. Hon hörde ihop med den blanka sjön och strändernas vilda friskhet, allvarlig midt i glädjen, tyst af främmande tankar.