»Får jag följa dig? Låt oss fara ut redan nu, medan solen är uppe!»
Hon såg sig kring och fann, att den var så. Sjön låg och gnistrade bak de gnistrande löfven, allting var mycket ljust och gladt. Hon betraktade det med ett innerligt ömt vemod, som blef ännu mjukare mot hans blick, men genast fast och nästan strängt igen. »Inte ditåt nu, men du kan följa med ändå. Jag har något att säga dig, kom!» Hon vek af på vägen åt kyrkan till, och Olof-Gabriel såg, att hon bar på en nyckel i handen. Hon skall väl hämta någonting, tänkte han, och gick med vid hennes sida, tyst också han, efter hon tycktes vilja det så.
Kyrkan låg på krönet af en nipa med sjön under sig och omkring sig snår af rönn, vildros och björk, allt smärt och högvuxet och nästan liknande bara skuggor af ting i det starka och låga solljuset, som svepte om det från rot till topp. Det var en liten fattig byggnad af gråsten och murbruk med brant spåntak, mycket gammal och likadan ännu i dag som när man först böjde knä för en gud där i vildmarken. Med sin gård utan vårdar, där till och med graftufvorna nästan alla sjunkit tillbaka igen i marken, gjorde den ett kallt och ödsligt intryck. Magnil satte in nyckeln bland portens runslingor och låste upp. De stego in och kände genast vinterkylan från de tjocka murarna breda sig omkring dem. Där var tämligen mörkt, ty fönstren sutto högt uppe, få och trånga från tiden innan glaset kommit i bruk. En målning längst framme bakom altaret stod som otydliga skuggor emot dem, och rundt omkring var rappningen fläckad af ålder och visade människoliknande figurer som flydde och kommo igen för fantasien. Det var som om där icke varit tomt. Träverket på altarskranket, predikstolen och orgelläktaren öfver ingången var utskuret och brokigt måladt i ornament och figurer, stora fyrbladiga blommor i djuprödt och grönt, hoptryckta kapitälsirningar, de tolf apostlarna i rad, Moses, Kristus, Aron och två änglar.
Trots färgrikedomen såg det dystert ut, likt blommor dem solen icke når; blott en spjutlik stråle sköt in på sned och nådde på altarskåpets pinoscen bödelns figur med hans brunröda gissel. Mellan golfvets plankor af jättefur såg man i de breda springorna grafkällaren därunder med balsamerade lik af präster och en och annan officer från krigs- och orostider. Karl den tolftes porträtt med peruk och till häst, trampande ned fiender med röda fanor, satt strängt och mörkt på väggen som de dödas kung.
Magnil tog sin följeslagare vid handen och drog honom med sig fram till altarringen. Där föll hon på knä, och för det fasta trycket af hennes grepp följde han rörelsen, stirrande och lätt rysande af häpnad. Af gammal vana vågade han icke tala högt på en sådan plats, utan hviskade sakta: »Hvad är det du gör, hvad är det du menar?»
Hon svarade ej med detsamma, höll hufvudet högt och blicken lugn och öppen mot altarbilden och rörde läpparna långsamt och tydligt som i bön. Så vände hon sig mot honom och talade med klar stämma, som af återljudet från de kalla murarna fick en underlig prägel af stränghet och föruttillvaro. Det var som om den klungit på den platsen under sekler ur allvarliga bröst.
»Nyss, för bara en timme sedan, såg jag oss båda för mig här på detta sätt. Jag var mycket glad — och dum, jag vet icke allt hvad jag hoppades och trodde. Nu ta vi afsked ifrån det, vi båda, sedan blir det från hvarann. Hit kom jag redan som barn och ofta sen. När jag glömde bort något och blef påmint om det. Här är platsen för mig att komma ihåg, hvem Gud är, hvad han vill, och hvad jag är.»
Olof-Gabriel förstod ingenting eller ville ej ge sin aning rum.
»Afsked,» hviskade han, skyggt som förut. »Hvarför så? Hvad är det då som har händt?»
Hon talade om det i så få ord som möjligt, utan att ens vidröra hvad hon känt. Nu skulle hon lämna sitt hem och söka sig ett nytt hos en bonde i Lien nedåt sjön. Man hade sjukt där, man skulle säkert gärna ta mot henne. Annars ginge hon någon annanstans, alltid fanns det plats för henne. »Det behöfver icke vara sista gången du träffar mig, om det faller sig svårt,» slutade hon, »men jag kommer ej längre att se det i dig som förut. Jag vet ju nu, hur orätt och dumt det var.»