Han hade svårt att göra klart för sig alla dessa nyheter. Minst kunde han förstå, att något förändrats dem emellan genom Vild-Hussens tilltag, och han skulle kunnat skratta åt det, om han varit någon annanstans, och icke Magnils allvar varit så djupt.
»Hvad skulle det vara,» sade han, »vi äro ju desamma som förut. Öfver mig har ju ingen af dem något att säga. Tvärtom» — och hans ungdomliga oppositionslust reste sig munter och modig från altarkransen — »tvärtom trampar ju jag på dumma fördomar. Skulle en tidens son låta sig skrämmas af sura miner? Det ser icke så ut rundt omkring i världen.» Men han talade fortfarande något dämpadt för ställets skull.
Magnil såg på honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp från golfvet.
Han följde henne i rörelsen och ville fortsätta ut, viss om att vara vältaligare där, men hon grep hans hand och höll honom fast.
»Tänk efter,» sade hon, »tänk riktigt klart! Det har jag gjort, jag har inte sparat mig. Om jag följer dig — du har ingen plats för mig nu, men du kan ju få en — jag passar inte där. Jag blir densamma som nu och alltid, men du kommer att se på mig annorlunda, liksom de andra. Icke sant?»
Han försökte tänka, men lyckades icke väl. Magnil, det var ju Magnil, sjön, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga natten som icke var någon natt. Aldrig skulle han glömma det, men lösrycka henne därifrån, det gaf ingen bild. Bara en ängslig längtan och ett fastklamrande vid minnet.
»Du ser,» fortsatte hon, »det är icke meningen, och jag vill inte heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, därborta, och jag har ingenting att blygas för. Och om du stannar här — jag har jord, och det kan bli ett hem, men möda tar det, ty här får man ingenting på lek — då passar inte du. Du är god och tror allting om så godt, hvar sommar lefver du upp för mig. Och om vintern gömmer jag dig väl i minnet och nickar åt dig, när jag behöfver något ljust. Men inte kunde du stanna här.»
Han rodnade mörkt, och hans vekhet steg mot ögonen och gjorde dem fuktiga. Han stod som en man vid en rämna i isen, oupphörligt spände han viljan till språng, men hvar gång höll hennes blick honom tillbaka. Och rämnan emellan dem blef bredare under dröjsmålet. Han fann icke ett ord och blygdes bittert däröfver.
»Du tar ju allt mitt mod ifrån mig. Hvarför gör du så?»
»Därför att jag har tänkt och sett. När jag fick ögonen öppnade nyss, såg jag hur allting är. Hoppet är hälften lögn och hälften fruktan, det är för barn som inte orka bära tungt. Här har jag ofta lärt det ändå, och hvar gång fann jag, att jag räckte till för mycket mer.»