Hon blickade upp mot taket och de kalla murarna och predikstolen; där dröjde hon som om hon lyssnat. Så var hon hos honom igen.
»Ser du, det här är kyrkan för vår gud, här bor han, här hör man honom. Sju månader af året ligger snön hög, man kommer just ingenstans, man sitter i bekymmer. Fattigt är det ofta, och man undrar ibland, hvad det skall tjäna till. Så samlas man här, man ser sina grannar och söker att tänka godt om dem, man kommer ihåg, att man har en själ. Den har man att svara för om också icke stort annat. Där står en präst och talar, ibland förstår man och hör på honom, ibland inte, men någonting annat hör man alltid. De stenarna där i muren har folket släpat hit, då det var ännu färre och fattigare än nu, de ha lagt dem på hvarann och riktat med lod och snöre. Rakt skulle det stå, fast skulle det grundas. De ha prydt med det bästa och vackraste, de kunnat finna på, och när träet börjat multna, har man gjort om det bitvis likadant, som det var. Det var riktigast så, och oförändradt skulle det stå genom tiderna. Det är inte gladt att se på, man tänker inte på lyckan här, och det är inte heller meningen. Att göra det man måste och ha lof att dö, när man inte kan mera, det är meningen. Det fordrar vår Gud af oss i allt hvad som talas och sjungs här, först och främst det, innan vi få lyssna till det andra. Jag har gått hit ensam och hört det ofta, hört bara det, och ändå gått rakare och gladare härifrån.»
Olof-Gabriel kände icke längre igen henne. Var det bottnen i hennes tankar, som tycktes så lätta och friska? »Hvarför har du gjort så? Hvarför talar du så här? Du var inte så förut.»
»Då hade jag glömt det — nästan. Nu minns jag igen och ser det klarare än förr. Men du vet då inte, hvem jag är? Du har aldrig hört, hvad jag har att göra med kyrkan här.»
»Hvad skulle det vara? Nej.»
»Där på predikstolen» — hon pekade och såg ditåt så fast och länge, som om hon sett den hon talade om — »stod den man, som är kyrkans mörkaste minne. Han lefde för hundra — hvad vet jag — hundrafemtio år sedan kanske. Det var min stamfar, Olof Claësson Ram. Namnen på de andra har ingen gömt, de gjorde sin plikt och nu ha de ro, men han får det aldrig. Landet var då sedan en mansålder kommet under svenska kungen, och inte med sin vilja, men han var född svensk någon annanstans ifrån. Det var krig, och han inlät sig med danskarna och drog traktens bönder med sig. Hvad han menade, vet jag inte, det är inte heller så mycket honom jag tänker på, fast han bragte släkten på fall, och mig, där jag nu är. Men hans hustru, ingen vet hvad hon hette, for till Stockholm, när förräderiet var upptäckt och domen fälld, för att tigga nåd. Det var midt i vintern. Hon träffade kung Karl, den elfte var det. Det lär ha varit en sträng man äfven annars, och förrädares släkt såg han inte blidt på. Han hade håret stort, som han däruppe, son var det visst, och ögon som blixtar under det. Han trampade af och an i salen, utan att ha tid att ens höra på — så har berättelsen gått till mig — och i alla hennes ord skar hans tramp in som en yxa mot blocket. Han var trött och blek, det var midt i kriget, och oron var stor. Han gick, som om han vandrat så sedan kvällen förut och räknat sina steg. Gång på gång befallde han henne att gå, men hon gick inte. Inte heller kröp hon efter honom, hon reste sig upp och stod rak och bad inte mera. Hon talade om den själ, han hade makt öfver en liten tid, och barnen, dem hon skulle svara för. »Jag skall göra mitt,» sade hon. »Skall jag nu lära dem, att Gud gett nåden, och du, kung Karl, du trampar den under dina stöflar?»
Då stannade han och såg på henne. »Gud har nog nåden,» svarade han, »men han vet bättre än jag, hvem han ger den åt. Sträng är han också. Men tag honom då!» Och han gick att skrifva under papperet.
Där stod hon alldeles hvit, lyckan gjorde ondt, och hon kunde ha fallit ned död. Men hon hade mer att tänka på, ännu var det inte färdigt, och hon höll sig uppe. Nu var det en så liten bön, att den knappt kunde nekas.
Det hade tagit lång tid, innan hon fick se kungen, många trappor hade hon nött för det, många plankor hade hon böjt knä på och kysst många hårda händer. Hon hade stått i snön vid landsvägar och gator, där kungen sprängde fram i sin vilda fart, hade kastat sig in i hästvimlet och släpats med och ridits kull. Blott på det viset hade hon slutligen nått fram till honom, och veckorna hade gått. Nu var det bara tio dagar kvar, tills domen skulle ha fullbordats. När hon fick papperet, sade hon: »Nu är det bara ett, kung Karl. Nåden har du gett mig, och välsigne dig Gud för det, nu är det en liten bön kvar. För att jag skall hinna fram till Rödö på tio dar, måste man göra allt för mig på skjutshållen. Som en kronans kurir måste jag fara, och det vill du väl låta mig få, efter det är din vilja jag utför?»
Då blef hans mun hård som järn. Rörde man vid kronan för den kungen, då rörde man hans samvete som inte visste hvad miskund var.