»Du kan din lära illa, så prästfru du är,» svarade han. »Nåden, den finns nog för alla, men det hör sinnet till att ta upp den i sig. Jag har gjort mitt, gör nu ditt, visa hvad där är i dig! Härifrån till Rödön på tio dagar, det blir din sak, det hinner du också. Låt oss se!» — Och han räknade; han kände till skjutshållen. »Det är knappt, men nog. Far som Jehu, Jehosafats son! Hinner du fram, så lycka till med din skatt, hinner du inte, är ingenting förloradt. Skulle jag ge ut ens ett pund hö, ett rundstycke för att hålla yxan från en förrädare?» Och han var nära att slå henne vid tanken. »Hvem ger mig igen det, hvar får jag medel att hålla mitt land uppe i slapphet och förräderi? Ge tiggarn bröd, och han vill ha ost till. Om jag hade vetat detta, hade du ingenting fått. Tjut och gråt nu bäst du vill, men icke här.»
Men hon grät icke, hon hade inte tid till det. Hon såg in i hans ögon för att se, om han sagt det sista ordet, hon tänkte på sin Gud i den kyrkan, där vi stå, och hon böjde sig och neg.
»Tack för din nåd, som den är, kung Karl,» sade hon.
Och hon sprang, så fort hon var utom dörren, medan hon stoppade papperet i barmen, sprang till härbärget, fick en häst och gaf sig norrut.
En sådan färd, som det blef! Det hade varit mycket snö, våren var sen, och nu smälte allt. Vägarna voro halfdränkta, isen på älfvarna hvarken bar eller brast. Ingen släppte godvilligt ut sina hästar, ingen ville våga sitt lif som körsven. Hon hade inte ens pengar nog att betala det nödvändigaste. Så fick hon betala med sitt lidande och sin skam. Tigga, gråta och falla på knä för hvar fattig liten bit närmare målet, säga hvem hon var, och hvad det gällde. Då svarade man ofta med hån och skymf; hvem vill göra något för en förrädare? Och hon fick mjuka upp deras tröga hjärtan och tankar, tills de förstodo, att människors barn måste hjälpa och förlåta hvarann. Och under detta tiden som gick, oersättlig, bortrånad från det enda viktiga, och snål och karg, när hon ändtligen kom i väg, ringande öfver henne, hvar bjällerklang en dyrbar sekund, som rann bort, hvar tystnad en evighet. Ingen sömn dessa tio nätter, ingen ro. Antingen tvungen hvila som kväfde henne, eller också ute på färden, alltid samma tanke; hinner jag? Hinner jag inte? Det lär vara skogar hela vägen därifrån och hit, backe upp och backe ned. Dag och natt släpade hon med sig liksom länkar i en kedja, och länk efter länk brast och blef borta, men ännu tyngre var resten.
Till och med det enda hon hade kvar, hennes lidande blef nedsöladt för henne. Hon hade släpat det i smutsen i alla hållstugor, det blef en tom läxa som hon repade upp, och hon hörde sin gråt utan att ha medkänsla, piskade på sig själf som en slutkörd häst. Vid landfästena på älfisen fick hon brottas med skjutsdrängen, för att han inte skulle vända om. Så ned i det våta, och kölden fick torka henne. Men hon kom framåt fort nog, hon skulle hinna i tid, hvad gjorde så allt det andra.
Den tionde dagen stod hon vid Rödöns färjsund. På andra stranden stod det folk samladt i ett svart myller och i midten något rödt, det var blocket under klädet. Vattnet gick öppet, och färjkarlen var på andra sidan för att se på. Hon ropade på honom och svängde papperet i luften och skrek: ’Här är nåd, håll inne! Här är kungens ord, håll inne bara ett ögonblick!’ Men ingen gaf akt på henne, ingen vände sig ditåt. Hon såg en rörelse i hopen, och bilan svängas och falla.
Då sjönk hon på knä i stenarna och bad för mannens själ, det var nu allt hvad hon kunde göra för honom och hela lönen för hennes färd. »Herre, herre,» bad hon, »du är sträng och stor, du vet bäst, hvad du ger dina barn, nu ser jag din vilja. Jag har gjort mitt yttersta och mer. Hit har du fört mig, som genom ett under, längre skulle det inte gå. Hjälp mig nu att stå rak igen och bära det oundvikliga!» Och hon stod rak, hon tiggde icke mera och sade ej ett öfverflödigt ord. Liket fick hon, det behöfde nu icke begrafvas med de andra, det var hennes, och det var hon stolt öfver.»
»En alltför gruflig historia,» sade Olof-Gabriel med bröstet tungt. »Berättar man den här, har du hört den nyligen?»
»Å nej, här är den visst glömd. Bara brottet kommer man ihåg. Som barn hörde jag den, och jag har aldrig talat om den förr, men tänkt på den ofta och mest här. Den har gått i arf i släkten. Den förtäljes, när man mister sitt bästa. När mor dog, var det fars tur att sända den vidare. Han följde henne snart efteråt.»