»Och hvarför ger du den åt mig?» Hans ögon tårades och rösten skälfde. Han talade fortfarande dämpadt.
»Därför att nu var det min tur. Jag har sagt farväl åt mitt. Jag får ingen vidare att ge den berättelsen åt, och så godt är det.» Hon såg omkring sig till afsked. »Ensam kommer jag inte mera hit, för nu kan jag inte längre få nyckeln. Jag behöfver det väl inte heller, nu är jag inte barn mer. Man skall inte drömma om lycka, det är inte meningen, och det är gagnlöst göra. Man skall göra sin plikt, blefve den än så tung som hennes där, jag vet inte hennes namn, men jag ser henne ibland under orgelläktarn, man skall bära allt som kommer, liksom hon. Karg var den nåd hon fick, all sin kraft satte hon in på den, men när den brast, var hon ändå inte slut. Hon födde upp sina barn och vann heder igen åt sig och dem.»
»Men är nu detta ett afsked, Magnil. Jag förstår inte hvarför. Du har tagit tankarna ifrån mig, och jag ser ingen väg just nu, men därför är det ju inte . . . Hoppet, hvarför skall man släppa det? Är det ditt afsked?»
»Man hoppas på det som kan nås, och det kan svika ändå. Man ljuger icke för sig, klart måste man se. Hvarför vacklar du på stämman här och hviskar, och jag kan tala högt? Jag känner det lif jag är född att lefva. Jag tänker det är sig likt mest öfverallt för det flesta, tomt är det inte. Afsked — nej, om du inte vill. Jag har ju sagt det, du kan söka upp mig, den lilla tid du stannar, men det är afsked från hvad du varit för mig. Det får inte komma igen.»
Han fann intet svar gent emot denna ton. De följdes ut och äfven ett stycke längre. Där grep hon hans båda händer, höll dem fast, så att han ej skulle komma närmare, släppte dem efter en lång djup blick och gick för att styra om sin flyttning. Han stod som ett öfvergifvet barn, kölden låg ännu tung öfver honom från kyrkoluften och hennes ord med dess genljud från uråldriga tider af stolt resignation och oböjlig kraft.
VIII.
Magnil hade räknat rätt, att hon skulle bli gärna mottagen i Lien. Gamle bonden, Jon Esbjörnson, låg för döden, och man var glad att få någon hjälp. Icke att han gjorde mycket besvär, han låg stilla och stirrade i taket och hade knappt flera behof nu, än när han var frisk. Men någon ville man ändå alltid ha sittandes i stugan på vakt, och på det viset kräfde utesysslorna lätt ett par nya händer.
Det gick jämnt och lugnt nedför med honom. När ett par dagar hade gått, sände man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle tala, och gjorde sina frågor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade ingenting att ångra, en ärlig man hade han varit, han hade arbetat så länge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke längre, nu kunde han så gärna gå. Han hade icke gjort någon orätt, så vidt han kunde minnas, han vände sig utåt och letade ängsligt i de närvarandes blickar. Först mot hustrun, men hon skakade vänligt på hufvudet.