Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.
Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst, endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel, hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att se någonting.
Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon Esbjörnson.
Den döende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu visste han hvarifrån det kom, nu förstod han allt. Från de fält han plöjt, och den mark han brutit, från ödemarkerna, där hans yxa klungit hårdt i vinterköld mot frusen ved, från sjön, där han fiskat och färdats och snart skulle glida fram i stumhet på sin sista väg till kyrkan, från alla håll där han left med sin mannagärning och mannavilja, ropade det efter honom: »du hör hit, du är med i oss, du har verkat slut, här är hvilan och sömnen.» Hans allvarliga ansikte, som sällan lett, fick nu en min likt det barns som sjunker i ro med glädje mot helgdagsmorgonen. När ropet ljöd för tredje gången, föll han, innan det ännu var slut, tillbaka mot kudden.
När sonen kom ned och stod frågande men lugn igen i dörren, voro alla samlade kring det som varit hans far. Man slätade hans bädd, och ordnade hans händer och lade psalmbok och sax under dem för att nu också skydda honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mäktigare hägn.
»Nu är han all,» sade dottern, ty ordet död, det fick icke nämnas. Och med den blandning af kristen tro och ännu uråldrigare, ännu djupare och dunklare föreställningar, som fyllde dem inför döden, förstodo de med detta uttryck, både att nu var det ljuset tändt för honom, som senast sågs lysa till och försvinna vid hans bädd, och också, att nu var han med i alla de röster som ropat på honom, i allt lefvande lif på hans jord.
Och de föllo på knä och bådo för honom i denna tankeströmning och tackade för hans lif och för hans död, som släkten bakom släkten förut gjort det, när människosjälar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla källa.
En man af gammal stam, låg Jon Esbjörnson, mätt och nöjd af år, medan dagern grydde öfver hans gamla, karga, kräfvande, ständigt växlande och ständigt samma, alltid kära och skattade värld.