IX.
På kvällen kom Olof-Gabriel roendes till Lien för att träffa Magnil för första gången, sedan de skiljts åt. Mycket hade klarnat för honom under dessa dagar, hans ungdom hade tagit ut sin rätt, och nu såg han inga svårigheter längre. Ett långt samtal, som han haft med farbrodern, hade gjort det sista.
Herr Daniel hade börjat som en domare och slutat som en profet — i sitt fädernesland. Han hade sagt allt hvad en rättsint och erfaren man borde säga om de ungas förhållande till hvarann och genast fått dettas fullkomliga ofarlighet styrkt för sig till ännu högre grad, än han någonsin väntat. Olof-Gabriel fällde tårar af förtrytelse vid blotta tanken på, att man tilltrott honom en så ovärdig roll. En enda skugga af grumlad oskuld var för honom nog att förmörka den obeskrifligt sköna världen till en djäfvuls vrångbild.
Denna stränghet tog andan af Herr Daniel, som från det allmänna tänkesättet under hans egen ungdom icke erinrade sig något dylikt, men han fortsatte på ny grund. Sakens natur förändrades häraf icke, ty en dumhet, om man envist höll fast vid den, var föga bättre än ett brott, om icke inför Guds ögon, så i världens gång, som den nu gestaltat sig, antagligen icke utan högre vilja. Skrankor voro skrankor och måste respekteras som sådana. Det parti, som från annat håll erbjudits Magnil, var lämpligt och tilltalande nog. Måns Huss var en duktig karl, måhända något storordig och med öfverspända planer, men med möjligheter för sig. Lyckades han, som han just nu väntade, att få sin flottränna i ordning, var han säkert mannen att skapa sig ett anspråkslöst men godt lefvebröd och sörja för hustru och familj. Det gjorde Herr Daniel ondt att tänka sig denna enkla men vackra idyll störd. Han hemställde därför till Olof-Gabriel, som var förargelseklippan, hvarpå den strandat, om icke hans samvete sade honom, att det var just han som borde ställa allt tillrätta igen.
Detta fann Olof-Gabriel vara mycket begärdt, och följden af all denna visdom, hvilken likt hvarje mänsklig sådan, ägde sina luckor, var att hans förälskelse, svartsjuka, logiska stridbarhet och känslofulla upproriskhet reste sig till förut knappt anad styrka. Han slet sönder den goda prästens goda skäl med samma lätthet, som Simson de sju friska sensträngarna, och förintade sin motståndare både som uttolkare af Guds rådslag och af kärlekens och naturens vägar. Det var lätt göra att jaga Herr Daniel från förnuft till bibelord och sedan från både förnuft och bibel till orkeslös ålders- och ämbetsöfverlägsenhet, äfven de skakade i sina fogar. Han hade aldrig förr känt som nu, hur tiden gått ifrån honom, och människor blifvit skapade af annan metall än förr.
Resultat blef, att Magnil genast måste återvända, för att utplåna den mot henne begångna oförrätten, och emedan det var så olidligt tomt och tråkigt efter henne. Det öfriga skulle förbli i ovisshet, ty det var för mycket begärdt, att man skulle klarera det med detsamma. Olof-Gabriel skulle föra hem henne i triumf. När man redan uträttat så mycket, var det naturligt, att detta icke erbjöd svårigheter, och när båten gled fram för hans ifriga rodd ännu lättare än vanligt, och sjön låg ljus och glittrande glad, som knappast någonsin förr, föreföll honom det närmast passerade bara som en elak dröm.
Midt i färden mötte han Vild-Hussen som rodde i förryckt brådska mot sitt näs. Han ropade åt honom att skynda tillbaka, medan det ännu var tid, ty vattnet hade stigit otroligt efter de sista regnen. Det log Olof-Gabriel åt som ett maktlöst hån och svarade icke.
Vid bondgården var det ännu en underlig stillhet och lugn efter dödens närhet som icke passade i hans sinnesstämning. Magnil tycktes honom också förändrad. Det var som om hon på dessa få dagar fått ett annat sätt och annan hållning. Det mjuka i hennes väsen var bortlagdt, liksom de små finheterna i prästgårdsdräkten med krusadt förklädesband och spännen i skorna. Hon bar nu helt och hållet en bondflickas kläder, och en viss stel stolthet i hållningen. Men vackrare än någonsin var hon, lång och smidig, och ehuru hennes ansikte blifvit allvarligare, talade hälsan och styrkan i hennes rörelser nästan glädtigare än förr. Hon blickade med hufvudet lyftadt och ögonen lugna, som om det hon talade om låg långt borta och i sin helhet öfverskådadt. Hon hälsade på honom på samma sätt.
De stannade icke i gårdens närhet, ty där måste det hållas tyst utan alla öfverflödiga ord, och så togo de stigen ned åt Gedungsfallet.
Det var ännu väldigare än vanligt. En oerhörd vattenmängd ur den svällda sjön rusade ned för forsens trånga ränna. Vågorna kappades i ett slags raseri att hinna först, reste sig mot hvarann, genomfraggade af bubblor och skum, hoppade upp på hvarandras ryggar som ett koppel af galna och ursinniga hundar i en hetsjakt. Ibland lyfte de sig och togo språng med fantastiska, sönderslitna och växlande former af svartgrönt och hvitt. De branta stränderna lågo i skugga, och deras höga af fukt svartnade stammar, som reste sig uppför markens sluttning, liknade en spetsgård, där något drefs fram mot döden. Det var nästan hemskt att se dem så orörliga.