Nära fallet låg en kvarn på en liten platå. Hjulen och stenarna surrade och slogo, och, trots larmet omkring, gjorde sig ljudet förnimbart genom sin regelbundenhet, som om där klappade en lefvande puls. Det var upplifvande och muntert att höra här. Mjölnaren stod på bron och skakade på hufvudet åt flodens häftighet, äfven i den lilla rännil, som ledde till hans lucka. Om det inte gällt ett brådskande arbete, att mala till Jon Esbjörnsons grafgille, skulle han stängt af för länge sen, ty det såg hotande ut.
Nedanför kastade sig hela den kokande massan utför branten. Den var knappt stoff längre, bara rytande vildhet, bara vilja, som icke kände sig själf och trodde sig fri, bara dån och dofva röster. Som ett lefvande väsen med bakbundna händer tog det dödssprånget. Skummet fladdrade efter det och lyftes som svallande hår. Det hvita glimtet var som glimt ur dårars och blindas blick. En sekund ännu af ofattlig sönderslitenhet, af ångest utan gräns, där stod det åter upp, ett spöke ur det dödas värld, en hemsk storhet utan namn. Och ofvanför det i dallringen af de låga solstrålarna, som just nådde att glimma ännu i trädens toppar, hvälfde sig regnbågen, klar och stilla, och bergen lågo stilla med sina drypande och mörka skogar.
Hur skönt och stort det var, kunde den unge naturdyrkaren knappt känna något för det, annat än en rysning öfver dess vildhet. Det var alltför olikt allt hvad han stämt sitt sinne till, alltför främmande för människors väsen. Hvarför hade de gått hit? Här var icke platsen att tala. Om tankarna hade kunnat forma sig till ord, skulle dånet ha öfverröstat dem. Nu kunde de bara famla ikring. Detta var alltså slutet på deras ljusa sjö, där de svärmat kring i sommarnatten och drömt om lycka och lek, detta var djupet, de glidit fram öfver och målet, mot hvilket allt lefvandes flöde rann. Det lättaste af allt det lätta skummet, det sprödaste af alla de spröda bubblorna, det var hvad de fäst sitt hopp och sin varelse vid. I evigheters evighet fortgick det som nu; hjärtat kyldes, hufvudet domnade mot sömn. All den vilja och åtrå som gör, att en själ känner sig stå i trotsig kraft som ett fast sammanslutet ting, öfverlägset all den mångfald som påverkar det, den sjönk samman här och ville lösas upp och glida med strömmen.
Han såg på Magnil som strök håret ur sin fuktiga panna. Lockarna slätades ut, och ansiktet blef äldre, ögonen hårda och lugna. Han drog henne häftigt till sig för att rifva henne därifrån, omsluta henne och sig själf med trollmakten af hopp och ömhet. Men hon sköt honom tillbaka och lyssnade med förvåning i hvart drag. Äfven han kände, att något förändrats. Ett ljud var borta, en puls var stannad, och bruset, ännu starkt och öfverväldigande, hade en annan och svagare ton än nyss.
De sågo uppåt mot den lilla kvarnen. Ja visst, därifrån var det förändringen kom. Mjölnaren stod ännu på bron och stirrade uppåt strömmen med lamslagen häpnad i sin hållning. Hjulet hade stannat, ehuru intet fel syntes på det, och dammluckan var öppen. Det hade stannat af sig själf.
Det var ju icke mycket som passerat, det var bara, att ett litet verk af mänsklig beräkning plötsligt svikit, i allt detta måttlösa hade en liten fattig stämma blifvit stum. Men i denna småsak låg det oförklarliga, och det växte och fyllde allt; tanken stannade af liksom kvarnen. Hvad var det som hade händt, och hvad var det som hände allt fortfarande?
Strömmens vågor voro icke längre hvita och sjudande och sträcktes ej åt samma håll. Höga och oroligt plaskande, stötte de samman, som om jorden plötsligt gett sig till att vagga, och tyngden icke visste sin väg. Men marken var stilla, träden stodo stilla och andlösa, i vattnet var all den förändring som fanns. Luften låg lika klar som nyss, regnbågen lyste öfver fallets skum. Med ens måtte det ha gått en sky för solen, ty färgglansen var borta! Nej, strålarna lekte likadant på trädtopparna, det var vattenstänket som dragit sig undan — oförklarligt var det allt. Plötsligt blef älfvens dån nedanför stupet som ett döende skrik och var tyst, och i tystnaden stod en namnlös skräck. Fallet fanns icke längre till, klippväggen, som intet människoöga betraktat, låg bar och mörk i silande dropp.
Det var ofattligt, och dock hade deras ögon bevittnat det. Evigheten hade slut som allting annat och stod stilla, skaparordet var dödt, tiden gick bakåt, bergen skulle välta sig och floderna rinna mot sina källor.
Se, se, de gjorde det redan! Just vid stupet var en tröskel i klippan; strömmen drog sig undan därifrån, uppför loppet, tillbaka mot sjön och sitt ursprung. Och lika ljust och klart låg solskenet genom luften, lika stilla stodo skogar och berg.
På några ögonblick hade allt detta tilldragit sig. Hjärtats slag hade mattats, men ej hunnit stanna förr än det redan var skedt. Nu låg tystnaden stor öfver dem, obegriplig, hemskare än dånet nyss, förnimbar som ett ting, ett väsen.