Tätt bakom dem rörde sig en man, som de icke sett förut. Det var som om allt dunklet därinne tagit kropp i hans gestalt. Han hade kastat en bössa i ett snår och trampade med en dåres vilda och planlösa häftighet af och an. Mössan hade han också kastat, och hans hår var rödt och tofvigt som en björns. Ögonen lyste som en dåres. Det var Sven Olsson från Västerede. Magnil visste, att han brukade stryka ikring här, och kände igen honom. Han föll på knä och sträckte händerna mot skyn, han grät och bad: »Herre, förlåt oss! Håll inne med din rättvisa dom! Låt den icke falla på oss! Om du vill det, om det är din mening, gör din hämnd till min! Sänd hit älfven igen, om den också kommer i din vredes storm! Hvad ha de gjort af din skapelse, hur ha de vågat röra vid den?»
Inför den förrycktes hejdlöshet blef Magnil lugn och förstod hvad som skett.
»Det är Vild-Hussens ränna,» sade hon. »Han har ledt bort hela fallet. Han har sagt så ibland, ingen trodde, det var annat än skryt. Hvem kunde också ana det?»
Olof-Gabriel kände nästan rädsla. Inför det han bevittnat blef upphofsmannen öfvernaturlig. Leda bort floder, osynlig och fjärran ifrån! Peka på ett fall och säga stå, och det förintades! Hvem förmådde sådant?
»Den mannen är inte, hvad vi trott,» sade han. »Om han vill, hvad kan inte hända?»
Men Magnil log, för första gången den kvällen. »Ett kan han icke,» svarade hon. »Och detta, tror du det är för hans vilja att leda? Det slutar inte nu och inte här. Låt oss gå och se, hvad som händer på sjön!»
Och de skyndade sig utmed den nu så tysta strömmen, stego uppför en brant och hade synen fri för sig. Ingen af dem tänkte nu på sig själf och sitt, blott på det väldiga som tilldrog sig inför deras ögon. Det föll blott Olof-Gabriel in, att den färd, han börjat så gladt och förhoppningsfullt, tog ett underligt slut.