På sjön hade katastrofen kommit, om icke lika snabbt som vid fallet, dock lika ängslande och oförklarlig. Det var få som bevittnade den, ty man lade sig tidigt till ro, och i nejdens utseende om kvällen låg ingenting hotande eller ovanligt alls. Det var först efteråt i minnet, som man erinrade sig ett slags helgdagsro öfver vattenspegeln, en vemodig glans under solens lätta strålar som icke varit där förr. Men då, när man såg den, tänkte man ingenting annat, än att det var en välsignad kväll, och nu skulle man sofva godt och möta morgondagens värf med friska krafter.

Två nämndemän från Fors rodde hemåt från kyrkobyn för att taga i land vid Boängsnäset och på andra sidan söka sig öfver älfven. De hade en lång väg, men den ljusa natten låg framför dem med sitt lugn och sin svalka, och de sparade sig och gjorde sig ingen brådska. Vild-Hussen for förbi dem med sin vanliga rastlöshet och ropade åt dem, att de gjorde bäst i att skynda på, ty vattnet hade fyllt grafven hela dagen. »Han tröttnar aldrig med sitt skryt på dessa tre år,» tänkte de och aktade icke vidare på honom. Längre fram mötte de ett par arbetare från gräfningen som blifvit aflösta i sin vakt.

»Får vi fara nya vägen snart?» ropade de åt dem på skämt.

»Ser I inte upp, kan det gå fortare, än I tror,» svarade de, »nu rinner det utför. Håll åt höger till landet, när I kommer närmare.»

»Vild-Hussen har smittat allihop med sin galenskap,» sade de till hvarann. »Här ser just ut att bli fara af!» Och de fortsatte i samma takt utan att ägna någon tanke åt saken.

Så småningom märkte de, att båten ville svänga och icke hålla riktningen. Där måtte ha uppstått ett nytt strömdrag, oförklarligt hvarför; man måste gång på gång ta i starkare med högeråran. Vattnet blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett luftdrag rörde sig, gick det i vågor, sällsamma och vettvilla vågor som plaskade och smällde mot både stäf och akter med ett doft och tomt ljud. De sågo sig kring. Ingenting var förvandladt, annat än att solen gått ned, himlen stod ljus och klar utan ett moln, stränderna sträckte sig tydliga som vanligt i sitt lugn, blott liksom en smula högre än de borde ha varit med den floden. Men vattnet så långt man såg, låg och slog i långa drag och små vågor, som om man skvalpat det kring genom att vagga och stjälpa på hela sjön. Det speglade tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett öga som stelnar. Det var så öfverraskande och hemskt att de höllo på att tappa årorna. Men det var väl för dem, att de icke gjorde så, ty nu drog den okända kraften i båtens köl med plötslig våldsamhet. Rätt mot grafven i Boängsnäset bar det af, och när de sågo ditåt, stod där längst fram en gul, kokande hvirfvel, hvars dån blef förnimbart. På sidorna bugade sig de höga tallarna på sandåsen, som folk på kyrkobacken, när prästen kommer, ja de bugade sig icke bara, de knäcktes af och ramlade ned. Hela skogen böjde sig och skalf för en hemlig och osynlig makt. De förstodo, att där var döden, och med yttersta krafter kämpade de sig ut från den sugande strömmen med de snabbaste årtag de förmådde mot närmaste strand. Det blef icke ett ögonblicks hvila längre, sjön var förtrollad och förvandlad.

Från alla håll sluttade det ned mot den ban, de nyss farit. Där blef en djup fåra ända fram mot grafvens öppning, och vattnet bytte färg och blef mörkt med fräsande gult skum, med tusen hvirflar och skymtande formlösa ting, bottensjunkna stockar och sjögräs och lösryckta stenar. De hade knappt tid att se ditåt, ty de hade göra nog att freda sitt lif. Vågorna hade blifvit allt högre, fast ännu icke ett vinddrag blåste, och nu riktade de sig rätt emot dem för att hindra deras färd. Blott tum för tum kommo de fram, ehuru de rodde, så att knogarna blånade och pannan stramade till af det uppjagade blodet. Som när man flyr i en dröm och knappt kommer ur fläcken, kände de sig stelna af ångest. Med ens stodo de alldeles still, vattnet bara sprutade för de jäktande årorna, men båten rörde sig ej. Det var förgjordt, de skulle dö, ingen människomakt hjälpte längre. De höllo på så en lång stund, innan de märkte, att de nått land, och hur skulle de också ha tänkt därpå, då de voro långt från den kända stranden ännu. De förstodo det först, då årorna nådde bara luft. Omkring dem på alla håll låg sjöbottnen, naken med sin blåa lera och blanka fiskar som icke hunnit med då vattnet rusade undan. Framför dem, ett långt stycke dit, låg landet, högt och underligt öfver den blottade vidden. De förstodo nu att de voro räddade, men det var allt hvad deras tankar räckte till att fatta om. Hela natten tog det dem att arbeta sig fram till fotfäste, stående på skotten och dragande båten med sig. När de väl voro uppe, sjönko de i dvala af trötthet och ångest utan öga och öra för någonting.

Men uppe på åsen stod upphofsmannen för det hela, Vild-Hussen, och iakttog sitt verk ända till slutet. Han gick så nära flödet, att det var fara att han blifvit offer för det. Ibland ramlade tallarna som käglor omkring honom, och marken sviktade och gick i stycken. Han måste hoppa öfver rämnor, klänga med alla fyra, springa för lifvet undan grenar som knäcktes och smällde som bösskott. Det roade honom, och han flydde aldrig längre än efter säkerhet för ögonblicket. Den sjö som så länge trotsat honom, hela det land, han hatat, låg i krampryckningar under honom, han ville se så fullständigt som möjligt.

Som blod ur en afskuren åder strömmade vattnet i den fåra han gräft, med ett jätteväsendes mäktiga och stötvisa pulsslag stannade det af för rasen, gräfde sig djupare ned och sprängde sig fram i vidgad bädd. Med hvart tag var utgången allt vissare, triumfen stoltare. Han kunde se öfver Lokängsdälden ända ned till där den gamla floden flöt fram. Som när mannen och trollet i sagorna låta sina hundar slåss, rände vattnen samman, det nya reste sig mörkt och skummande, trängde fienden tillbaka, fick den under sig, tills den ebbade ut och var borta. Fallet hade strypts som ett maktlöst lif, han hade segrat, och ingenting skulle nu stå honom emot.

Han såg uppåt sjön och slöt hela dess vidd i sin blick. Sedd från detta afstånd var den sig icke mycket olik mot vanligt, men ett hvitaktigt, oroligt fladdrande öfver hela den stora ytan visade, att dess själ flydde bort. Allt häftigare bröt sig älfven fram, allt bredare och djupare gräfde den sin bädd, och skogar sjönko för den som gräs för lien. Redan tecknade ett bredt bälte af blank och blek orörlighet, hvad som väntade det hela, och de två bönderna från Fors togo sig ut som kämpande småkräk i en spindelväf. Stränderna sofvo omkring, människorna sofvo och visste ingenting af. När de vaknade, skulle de finna allt förändradt, och deras lif ledt i en ny fåra dit, där han stod som härskare.