Men det var icke slut med detta. Nedåt dalen, så lång älfven var, bröt i detta nu hans stordåd fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin väldiga verklighet. Han vände sig ditåt, yr af glädje, han ropade genom det döfvande larmet, och det tycktes honom, hans röst skulle nå ända till hafvet med vattenmassornas svall. Allt skulle buga och böja sig för honom, liksom skogen för öfversvämningen, alla de tre årens väntan och otålighet bröt nu i oemotståndlig kraft sina dammar, och vägen lades bar mot framtiden. Han kom ihåg hela nejden från sin mödosamma färd dit upp, hvar by och fors stod klar för honom i en följd så snabb som flodvågens nu; han skulle ha velat hetsa det redan hetsade, piska på det ursinniga till ännu galnare fart och så bringa sin hälsning dit ned. Men hur det i verkligheten var, det kunde icke ens han drömma om, där han stod.

*

Det första hinder, älfven mötte, när den öfvermodig och rusig af seger kastade sig in i sin gamla bädd, var en holme utanför Västerede. Det var ett rätt stort stycke mark, mörkt och högt af täta granar; byamännen hade där uppfört flera bodar för sina laxfisken. Vattnet brukade dela sig jämt på båda sidor, och vid nedra ändan blef det nästan lugnt och gaf landningsplats åt båtarna. Det var i gamla tider; nu fanns det icke tålamod längre till omvägar. Som en tjur, fnysande af raseri, tar en gärdesgård på hornen, så grep älfven fatt i holmen, skakade den och ryckte den lös från fästet, lyfte den med sviktande skog och knakande skjul och bråtar och bar den högt med sig. Farten hejdades icke af bördan, som en flotta af skepp i storm seglade den fram, långsamt svängande kring sig själf, men framdrifven i ilande snabbhet. Vid Svarthällsforsen voro bergväggarna trånga, hvirflarna sprutade hvitt nere i djupet. Där hade älfvens lugn alltid pröfvats, och beständigt hade den rytit och dånat af vrede öfver uppehållet. Nu var den icke hågad att fara med lämpa längre, midt på forsens klippor och skum vräkte den hela holmen med skog och rotbunden mylla. Träden knäcktes samman och grepo in i hvarann, de högsta lade sig på tvären och spjärnade med fot och topp i stränderna, nya från Boängens ras ilade fram och fyllde luckorna. Det blef till en tät dammvägg, så hög och bred, som öppningen var. Framför drog sig vattnet undan och lade bottnen nästan bar med sina svarta och taggiga djup, bakom tornade det sig snabbt allt högre och högre. Här skulle profvet stå, hvad som var starkast, den tröga jorden med klippor och mark, eller älfven som växte till jätte, och hvars krafter mångfaldigades hvar minut. På trots byggde den själf sitt hinder allt fastare, nya skogar vräktes på de gamla, hela jordflak trycktes släta intill dammen, allting skälfde för flödenas hejdade kraft, klipporna darrade i sin grund och det mullrade af rullande block i djupet.

Men där kunde icke länge vara tvekan om utgången. När vattnet nått ända upp till klyftans bräddar, hundra fot eller mer i höjd, och skummade och frätte på murens öfverkant som ett gapande vidunder, då brast i ett enda tag allt som hindrat, slets i stycken, förintades och var borta, och i en oerhörd våg, vuxen öfver hvarje föreställning, kastade sig älfven ut i den tomma dalen. Den blef fylld som kvarnrännan af vårfloden, som tystnaden af skriket, som kanonen af skottet; nu kunde det icke finnas hinder eller uppehåll längre, så lång vägen var.

Vild och våldsam hade älfven alltid rusat, men nu var den måttlös, förfärande. Högre än det högsta träd, bröt den fram, allt som låg under den var vigdt till fördärf. Holmarnas träd bräcktes af som stickor under en springandes fot, branternas skogar rycktes med som säf af vårisen, forsar trampades till döds och plöjdes bort, klippor lossades från rötterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hölador och båtar hvirflades bort som barns leksaker.

Förbi Jerqvistle, Backbäcken, Sillre och Liden bar det af i nattens tystnad. Folket, som låg och sof i byarna högt uppe, väcktes af ett dån, som om åskan gick nära. De stirrade genom fönstren på den ljusa och molnlösa himlen och förstodo ingenting. Skräcken blef större genom det oförklarliga — var domens dag kommen, ramlade världens grundvalar, föll man i den öde rymden? Skulle blixten fräsa fram ur lugnet, lika sällsam som ljudet, skulle allting förgås? Men innan de hunnit reda sina tankar, var dånet fjärran och borta, och de trodde, att de hade drömt och sjönko långsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde närmare och lägre, i spridda och fattiga små stugor åt älfven, kände golfvet gunga under sig och sängen flyta kring, och vadade ut för att söka räddning. De sågo hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela för dem, och hvad som verkligen händt, förstodo de icke. De böjde knä i undergifvenhet inför det mäktiga och djupa, invid hvars bräddar de left sitt arma och tanklösa lif. Genom stillheten rusade älfven vidare, mil efter mil. Den skrämde upp tystnaden och förintade själfva det larm den väckte, den förintade allt. Jorden skakade, så att luftlagret kring hvart föremål rörde sig i ringlar liksom i hettan öfver ett bål, allt blef overkligt liksom en störd dröm, som stirrar mot vaknade sinnen för att i nästa ögonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, än denna oemotståndligt frambrytande vildhet, en glimt af förfäran i den spöklikt bleka dagern, ett rullande dån och efteråt hvirflande och formlösa ting, likt skuggor af det som varit. Det var tidens flöde som tröttnat att rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den gåtfulla oändlighet, det kom ifrån, med alla seklers hopade och glömda minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt väsen af otillfredsställd vilja och ej längre långsam förgörelsemakt.

Vid Indal väcktes färjkarlen af ett starkt rop genom fönstergluggen. Hvem var det som väckte sådana ekon öfver hans lugna flod, hvem ville öfver? Innan han hann tänka sig för, rann något vått ned i sängen. Han störtade upp och ut. Ett berg af vatten stod högt och rasade ned åt alla håll, vågorna flöto redan kring hans stuga och stall. Det var döden som ropat på honom, och den var redan öfver utan hans hjälp. Där var ingenting att göra utom att fly, ingenting kunde räddas. Det stod hårdt åt att komma undan, tätt i hälarna på sig hade han faran, där han sprang upp mot kyrkan. Väl på det torra och i säkerhet, såg han ut öfver sin annars så lugna och kära värld. Älfven var förvandlad, svälld öfver trädens toppar och så fullpackad af tusen splittrade och flytande ting, att man borde kunnat gå torrskodd öfver. Bakerst i vimlet lyste en brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, ännu tjudradt vid lösa stockar från stallet. Färjan var också borta. Det tycktes honom, att allt var slut för honom. Men vågkammen var redan förbi, lyftad igen, där vägen blef trängre, och härjade vidare.

Ned efter Västerlaning, Kårsta och Arklo ilade den fram, skrämmande och förödande. Stränderna voro här lägre, ängarna skuros ut till hela sin vidd, och de gråa små ladorna föstes samman som får, dem vargen satt skräck i, och hvirflade med. Det såg ut som om älfven skulle mista något af sin häftighet, men hvar gång loppet blef trängre, reste den sig igen. Sist tog den såghusen vid Bergeforsen och knäckte dem som tomma skal, så bar det utför i låglandet. Där fanns det ej mer någon bestämd väg, allting öfversvämmades och böjdes. Och i hafsbandet, där döden så sakta brukade smyga sig på den tröttade floden mellan holmarnas gråa alder och vide, där röt den en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande våg, som långsamt dynade af ända mot hafvet. Där låg nu kringspridt och orörligt allt det byte älfven fört med sig, där tog det form igen och förödelsen kunde mätas af blicken. Det var hela skogar af dödade träd, ett helt slagfält af splittrade människoverk.

På endast några timmar var allting skedt, och den korta och ljusa sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.