XI.

När man vaknade i Ragunda och gårdarna kring sjön, kunde man icke tro sina sinnens vittnesbörd. Hela den stora vattenytan var försvunnen; nu var där en öken af lera och sten, ännu fuktig och hårdt lysande i solskenet. Här och där i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den död öfverallt, som om ett enda notdrag tagit allt lif där fanns, och kastat det på platsen som ett värdelöst ting. Det såg höstlikt och dystert ut i den friska försommargrönskan, ingenting kände man igen, ingenting var som förr, hela bygdens hjärta hade upphört att slå. Midt i den forna sjön, som varit den ljusa vägen för alla och nu bara visade en svekfull gungfly, dit ingen vågade sätta sin fot, drog älfven fram. Den fanns kvar ännu, men den var förvandlad också den, gul och mörk, tjock som välling, arbetade den sig nedåt i bottnen, gräfde sig ständigt djupare, rastlös och ohygglig. Ingen visste hvar den tänkte sluta.

På hvar plats hade man att ensam göra klart för sig hvad som skett, ty det tog tid, innan grannarna funno stigar till hvarann, och när de kommo, bragte de blott nya olycksbud.

Gedungsen hade upphört att finnas till, intet dån och ingen rök steg upp där längre, den var död och borta liksom sjön och allt det gamla och kära. I sin blindhet hade man trott, att fallet var fienden, som det gällde att bekämpa, man hade rest sig mot skaparens ordning och tänkt pruta litet på hans makt. Nu fick man se, hur han förstod sig på skämt, nu hade man det hårda allvaret. En ny fors hade man förresten fått i stället, lika ful och hemsk, som den förra var stor. Där den gamla sjön börjat, och bara ett strömdrag i den ljusa ytan visat älfvens inlopp, där brusade nu nya hvirflar, och de visste icke hvad de ville, de åto sig med rasande fart in i leran och sanden, och hvar dag flyttade de sig ett långt stycke bakåt likt ett omättligt vilddjur som morrande ändrar läge, allt som det förtär sitt rof. Allting var förgjordt. Åar, som förr glidit lugnt ut i sjön, hängde nu plötsligt i luften och hade att gräfva sig nya lopp. Där blef jordras vid stränderna som begrofvo båtar och människor, ingenting var att lita på, ingenting stod fast och orubbligt. Folk från bygderna ofvanför, som icke hade en aning om hvad som händt, kommo roende utför älfven som vanligt och funno sig plötsligt i dödsfara. Nya strömdrag togo dem och ville rycka dem ned mot det nya fallet, de stodo midt i en förvandlad, förgjord och förbannad nejd.

Vid Jon Esbjörnsons begrafning samlade sig allt det tunga med tryckande makt, och man kände, som lade man en hel förfluten tid i jorden. I båt kunde han icke längre föras till kyrkan, på släpor drogs liket öfver skog och backar, man måste lyfta och bära det långa stycken. Trött var följet, när det hann fram, dyster och mörk stod hopen på kyrkobacken, och dystert ringde klockorna. Man afundades den döde, som sluppit se sin värld förändras, man prisade honom med ett vemod, som hade han varit den sista af sin art. Han hade alltid stått emot det nya påfundet. Han hade arbetat lugnt och fast efter sin vana ända in i det sista, utan att sträcka ut handen efter någonting annat än det som närmast låg redo, han hade fyllt sin plikt. Han var också ingenting skyldig nu, han ensam kunde sofva lugnt, där annars oron rådde.

Ty till råga på allt lupo nu ryktena in om hvad som händt nedanför Gedungsen, i den långa dalen ända ned till hafvet. Det var slag på slag. Hela byar hade mist sina ängar, hela holmar med allt hvad därpå rymdes voro bortsopade, fisket var förstördt öfver allt, kvarnar och såghus lågo i spillror och stora skogar hade ryckts upp med rötterna. Det, som stod kvar, var sköfladt, laxar hängde sönderslitna uppe i trädtopparna, sjögräs, lera och mjöla täckte och sudlade allt, icke ett strå stod grönt, icke en fågel hade sitt bo. Så långt älfven rann, var allt hvad människoflit åstadkommit under långa tider bortplöjdt, och folket stod tomhändt med tankar af hat och hämnd mot kortsyntheten uppe i Ragunda. Öfver land och rike gick snart ropet mot de fattiga bönderna som sökt bota på sitt armod och i stället dragit öfver sig en skuldbörda från allt hvad de själfva och andra mist. Hur de skulle göra rätt för sig och härda ut, det visste de icke, men det måste försökas ändå, det lofvade de sig själfva vid Jon Esbjörnsons kista. Det var ett hårdt prof och svårast att veta, hvad man först skulle ta fatt i, i all denna förvirrande mångfald af bekymmer och kraf. Och man vände sig mot den som orsakat det hela med sin harm och sin ovisshet.

Man fann honom vid groparna i sjön, håfvande upp den fisk som dittills ostördt sysselsatt sig med att äta upp hvarann, de större de mindre. Han var vid ett strålande lynne och skakade af sig all klagan, så att han var den som blef minst våt, han tryckte deras händer och klappade dem på ryggen, så att de blefvo hvita af fjäll.

»Har I varit med om ett sådant fiske förr,» sade han. »Det är för märkvärdigt. Kasta bara ut era nät, där jag säger till, och I skall få dem alldeles fulla. Det är skillnad mot förr, då kunde I fara sjön kring med utter och just ingenting få fatt i. Hvasa?»

De stirrade på honom. Ja, detta var verkligen sant, men, men … Var det drift? Hånade han dem till på köpet?