Han lät dem ej få tid att tänka ut sina tankar.
»Ser I där! På samma sätt är det med skogen. Hvad har I fått ur den förut? Fällt en stock för att göra ett degtråg och till sist stannat vid en träsked som pojken i sägnen! Nu kan det bli något af, nu är vägen öppen. Det gick lättare, än någon kunde tro, inte sant, det är så att I knappt hunnit hämta er ännu? Gör er nu i ordning med nya don, och här skall regna silfver så tätt som fiskfjäll. Där ser I, hvad jag har gjort för er!»
Ja, det var nog sant, att det fanns fisk nu, och i morgon var den slut. Sjön var borta den, och kanske gick det på samma sätt med skogen, om man for vildt fram. Hvad hade man då?
»Ah, bah! I dag är det öfverflöd på fisk, då är det skäl att ta fatt på den. Inte sörja för morgondagen, den reder sig alltid. Skogen är också stor, och hvad gör det, att en sjö är borta, när det finns så många kvar? Den kan I få igen, om I sitter ned och gråter vid den, som Israels barn vid Babels älfvar. Då blir den salt till på köpet. Har I inte fått det som I ville? Gedungsen knäcker inte en sticka mer. Blir I rädda nu, för att det gått bättre, än någon anade, mer än kanske jag? Skall man klaga som friaren, för att han fick allt hvad han ville med detsamma?»
De kunde icke bli kloka på honom. Skämtade han eller var han förryckt? Och all den skada han ställt till, föll den nu icke på dem? Från Västerede kräfde man redan sitt hö, som där var papper på. Och sedan allt annat, hela dalen nedåt. Det strömmade i detta nu skrifvelser in till landshöfdingen, öfverallt höll man skadesyner, siffrorna rullade upp mot Ragunda i en flod, lika förfärande, som den man sändt ned därifrån. Hvar skulle man ta pengar till allt? Man fick gå från gård och grund, och det räckte ändå till ingenting.
Å det, det skrattade han bara åt. »Det påstås ju verkligen, att några träd skall ha knäckts af där nere. Såghusen lär också ha blifvit ruskade. Men hvad rör det oss. Vi bygger en såg häruppe, så får man köpa plank af oss, värre är det inte att bota. Skrifvelser, papper! Har I aldrig haft att göra med lagsaker förr? Det tar tid, allt sådant där, skall jag säga er, och jag har haft göra med dylikt, till ringa nöje hittills för resten, men utan att just förlora något på det. Det skall skrifvas med så mycket krummelurer, och så fint och vackert, och när det är färdigt, så har han glömt en prick eller inte sandat på bladet. Då står man där, och allt måste göras om igen. Lita på mig för det, ingenting få de af oss, om det sköts ordentligt. Hade de stämt älfven i tid, det kunde så vara, men stämma oss efteråt, det gagnar ingenting till. Saken är för stor och vidlyftig. Tiden har förändrats, och bönder kommer ingen vart med mig.»
Den tröst, de på detta viset fingo, var af blandadt värde. Vild-Hussen kunde man tilltro hvad som helst, efter hvad han visat sig förmå, men de fingo själfva en känsla af osäkerhet inför honom, som tog allt större mått. De hade fått en herre i huset, och ingen visste riktigt, hvad han menade. Långsamt hade han tagit väldet öfver dem, först i vanan att befalla vid arbetet, så allt vidare och vidare. Efter den stora katastrofen hade han blifvit alldeles öfvermäktig, och där han nu stod, leende och slug och ensam munter bland alla de nedslagna, vågade ingen ens tänka sig, hur det skulle sluta. Och hans verksamhet fördubblades, han var öfverallt på vägar, dem han ensam fann och snärjde med sina papper och sina förtäckta planer. Nu var man helt och hållet i hans händer, ty skulle någon reda ut härfvan, var det han. Han fordrade lön för det, inte mycket, bara sjön som inte längre fanns, bara ett stycke värdelös mark af hvar och en, och så del i skogen. Man var redan inne i det, och man kunde ingenting neka, ty for han sin väg, då var ruinen där. Och alla nackar böjde sig inför det oundvikliga, och framtiden låg i tryckande oro, och Vild-Hussen var kung öfver ett tuktadt och lydigt folk.
Det njöt han af, och han var en godmodig och skämtsam monark, hvars krafttag alltid doldes af en hjärtligt uppmuntrande klappning. Han hade aldrig njutit af lifvet som nu, och aldrig känt sig så ung. Endast en sak började trycka honom. När det blef klart för honom själf, hvad han uträttat, hvilket buller och larm, han väckt, och hur hans rykte flög ut öfver landet, kände han det enformigt att sitta där i det stilla, som stenen ligger i lugn på bottnen, medan ringarna breda sig efter dess fall. Han började känna martyrskapet af mänsklig storhet — hvad var den värd, om man bara hade smått omkring sig, och ingen kunde uppskatta den? Att hålla till bland sura och fattiga bönder, medan hans namn bredde sig från älfdalen, där intet annat nämndes, söderut, förbi Sundsvall, hans misskännelses ort, och säkert ända till Stockholm bland höga herrar och vederlikar, det var hårdt. Det borde smidas, medan järnet var varmt, han borde ut i stora världen och lufta sig. Nödvändigt var det till och med, ty han behöfde pengar för att få skörda fort. Dem skulle han säkert med lätthet kunna skaffa sig, om han kom nu, innan bullret hunnit lägga sig, och visade, hvad han var, och hvad han gjort. Det största fall i hela landet hade han lagt bart, alla forsar ända till hafvet hade han plöjt upp, som ryktena sade. Den vildaste älf hade han gjort tam. Han var en stor man, han kände det mer och mer. Men man fordrade mycket af en sådan. Han skulle ständigt slå nya slag. Upprepade han sig, var det slut, och då var han bara en af många. I förvåning måste han komma, liksom förvåningen gått före honom, bondskjuts dög icke för en sådan.
Hans plan var lätt funnen, men han höll den hemlig, så att ingen skulle stjäla den, han började bli misstrogen nu, när han fått så mycket att vakta. Han genomtänkte den och formade ut den, han njöt på förhand af den, han började bli stel i nacken i känsla af hur mycket den bar på. Och när tiden snart nog var inne, skred han till verkställighet.