XII.
En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd. Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.
Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet, de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.
Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst, tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat, och mer borde ingen begära.
När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.
Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.
»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl aldrig ut och fria heller?»
Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.
»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror mor, att man skulle svara nej åt mig då?»