Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.
»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa, som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen, Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»
Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå. Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.
»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han. »Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst och godmodigt förakt:
»Lanthén, Lanthén,
han skrapa’ med de tunna ben,
han böjde djupt på nacken
för gård och grund och stenhus,
men hur han kröp och lockade,
och log och ljög och bockade,