blef tacken
ett flenhus.»
»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»
Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol, hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:
»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»
Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.
»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»
»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig, jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då, och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa, kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»
»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt försynen att rädda huset från eld och brand.
Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.