»Han tog vägen nedför älfven. Galen är han. Du minns den andra dåren, när Gedungsen dog, Sven Olsson med bössan. Han håller vakt vid Västerede, har fått det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte lefvande förbi.»
»Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag förstå dig?»
»Du har nog inte gjort det. Därför kommer du hit igen. Du skulle nu sparat dig det. Hvad rör det mig, hvad som händer honom, det har han dragit öfver sig. Det blir ingen skada skedd.»
Olof stirrade på henne, hans ord och tankar nyss hvirflade förbi i minnet. Han tänkte på sin far och världen därnere, på Magnil i nettelduksklädning och frisyr bland hvita får. Nu såg han henne för sig, vacker och hård i sin grofva dräkt med något af isens skärpa i de ljusa ögonen, blåa som deras sjö hade varit, med blicken långt förbi honom öfver de mörka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg. Han kunde icke förlika de två, kunde ingenting tänka längre. Hon fortsatte, lika oberörd.
»Kommer han också där förbi, så tar älfven honom. En dåre är han, det har förryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades här, nu tror han sig kunna mäta sig med allt. Som en eländig narr stod han här, sniken och blind. Han vill härska öfver detta,» — och hon såg sig kring och andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt växte — »han får se, hur det lyckas i forsens armar.»
»Men Magnil, det är ju en synd, stor synd.»
»Du tror så. Du talar om våld och orätt i världen. Var du lugn, den har hårdt att sätta mot hårdt, den är stark och vild nog. Du skulle ha lyssnat till forsen här. Du får nog inte mycket gjordt du, och kanske passar det dig bäst som det är. Förstår du nu, att jag intet nytt svar behöfver ge dig? Hit hör jag, gå dit där du hör!»
Olof-Gabriel förstod henne nu. Allt hvad hon sagt från första början fick sin tydning, de två hade ingenting att göra med hvarann. Han fann henne vackrare än någonsin, och tårarna stodo honom i ögonen öfver att detta var afskedet, men han kände, att det måste vara så. De voro skapade af olika stoff, hela tidrymder lågo emellan dem. Han kunde icke göra klart för sig, hvem af de två, som hade orätt, ehuru det borde vara tydligt nog, ty hon stod så lugn inför honom, att hans omdöme vacklade. Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och bräcklighet. Han nästan skrämdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel från urgamla tider och lätta, skarpa luft, genom hvilken det fjärran och forntida låg i klar och bestämd oföränderlighet, och han längtade från det främmande till sitt. Så skiljdes de åt för samma nödvändighetens tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina sysslor, som om ingenting händt henne.