XIII.

När Vild-Hussen kom till mötesplatsen med sina två följeslagare och yppade för dem, hvad färden gällde, ryggade de tillbaka och ville icke lofva sitt bistånd. De hade hittills trott, att det bara var frågan om att pröfva det nya älfloppets farbarhet. Det kunde de vara med om, ty ehuru äfven ett sådant försök syntes vådligt nog, var det däri för vant folk så mycken lockelse, att de gärna riskerade sina lif på kuppen. Men lek var lek, och där skulle finnas förnuftig gräns för den. Ned till de stora forsarna, som redan i urminnes tider kräft sina offer och gett tydlig varning, hade de icke alls lust att utsträcka den.

»Bah, jag får dem nog med mig, bara vi börjat,» tänkte Vild-Hussen. »De förstår inte, hvad jag säger, att allt är förändradt nu, men de får väl själfva se. Vi talas vid vidare sedan,» sade han otåligt, »sätt nu i gång!» Och han tog sin stake i handen och ställde sig i stäfven; de andra fingo sköta den egentliga styrningen. Det gick undan, ty bädden var icke helt urgräfd, och sluttningen ännu ansenlig. Man sköt fram som pilen i den glatta rännan, och det gällde bara att hålla sig rätt i loppet. Hvilken färd det var! Stränderna hvirflade förbi, hvart ögonblick var fylldt af lif och fick ett omätligt värde genom faran. Hvar muskel stod spänd och färdig att förrätta sin tjänst, ögat skarpt och snabbt mot tusen försåt, som knappt skymtades, innan de voro hotande nära. Det var att vara till! När han såg sig om, mötte han kamraternas ansikten, lysande förnöjdt och barnsligt i samma yra. I deras annars tröga och tunga lif var sådant som detta festen; de hade glömt allt bekymmer och allt groll mot honom, de kände sig som skogens jagade och oupphinneliga väsen, lodjuret, kvickögdt och vildt, som svingar från träd till träd, utan att famla i ett enda grepp. »Visst får jag dem med,» tänkte han, »här är ju inte ens någon fara.» Älfven låg munter i det bländande solskenet, och dess grumliga och mörka färg var dold under glansen, allt var lyckligt och han var på väg mot lyckan, han kände icke längre hur eller hvar, bara att så här skulle det fortfara i timmar.

Någonting hvisslade förbi hans hufvud, och i detsamma slog en underlig skräll fram mot honom, och drog med sig ett dån af återljud från alla håll, som om de väntat och hvilat, och nu ramlade vid att ett stöd ryckts undan. Han förstod ingenting, men följeslagarna stirrade mot en punkt på Västerede-stranden, där ett litet blått moln steg upp och förtunnades i solen. »Någon sköt på oss,» sade de. »Det var nog Sven Olsson, stackarn. Orätt var det i alla fall,» tillade de saktmodigt.

Vild-Hussen kom ihåg det hat, han väckt emot sig, och nu gjorde det honom ondt.

»Oss tar ingen i flykten,» skrattade han, »och innan han hunnit ladda om, är det för sent. Men man skall få ångra det där en gång.» Och han stirrade framåt med ett mörkt och trött uttryck. Ingenting fick vara gladt här i världen, aldrig fick man glömma något. Det var som om det lilla molnet bredt skugga öfverallt.

Han väcktes af att roddarna brådskande svängde in mot stranden, han måttade med staken, för att hejda det, och ramlade vid stöten mot land. Han reste sig mot dem i ursinne. »Hvad nu, hvad tar I er till? Nedför, nedför hela vägen! Fram mot målet. Han I icke förstått?»

Men de pekade bara. »Den vägen far ingen af oss, och ingen annan heller. Se själf!» Han blickade ditåt. Framför dem låg Svarthällsforsen, lång och oöfverskådlig, ingenting hade den mist i häftighet, ty där var klippgrund. Den tycktes ännu vildare än förr med skogen bortrifven, så höga stränderna voro, och berget i långa mörka skikt och floar, naket och hårdt. I djupet kokade älfven, svart och gulskummig, icke en solstråle hann dit ned. Det var döden själf.

Han såg, att de hade rätt, men ville icke släppa tanken inpå sig. Att öfverge sin plan redan här, det var snöplighet, det var nederlag, det fick icke ske. Hellre ta hvad risk som helst, våga lifvet, som de pratade om — hvad var det värdt, om man vek för hinder? Han tiggde och bad dem och lofvade dem halfva sin vinst, som skulle komma, hela vinsten, om de icke blottställde honom för denna skam. Men de voro orubbliga och förstodo honom icke ens. Blott ett kunde de lofva, att följa med till andra sidan forsen. Såg det bättre ut där, kunde man ju försöka ett tag igen. De voro icke villiga till detta heller, men tyckte sig vara bundna, efter han litat på dem. De buro åror och stakar med sig, i hopp att finna en båt, som de sade, men i tysthet menade de motsatsen.

Den vägen var den tyngsta Vild-Hussen någonsin gått. Hvart steg var ett steg från målet, hvart ögonblick lade tyngd på hans skuldror. Hvad tjänade det till att lefva för detta, hvad var allt hvad han uträttat med denna gapande lucka i? Det var nog så med allt; när det kom, då var det bästa borta. Hvarför hade han ödt sig i sådan oro jämnt och sprungit som en narr efter förhoppningar och rykten? Älfven röt i djupet under dem, den förstod honom och tog sin hämnd för hans öfverrumpling. Den skrattade åt människors makt, och den hade rätt, ty det var nog icke mycket bevändt med sådan.