När de hunnit förbi, funno de en båt, men älfven var fortfarande lika hotfull. Väl hade många grund försvunnit, men andra hade kommit i stället, desto farligare som man icke kände dem. Allting såg värre ut än förr, sönderbräckt och afskaladt, som det var, idel lera och sand utan en grön fläck, ett virrvarr utan ordning som en ännu ej färdigskapad värld.

Karlarna ville icke följa med, till och med half seger ville de ta ifrån honom. »Nej,» sade de, »detta kände de icke till. Det vore förryckt gärning.»

Då gjorde honom allt detsamma. I förtviflans mod skakade han af sig sin harm och sin nedslagenhet och blef den gamla Vild-Hussen igen, munter, slug och leende. Han såg ännu en gång sin väg ljus och lockande, där solen sken på ödeläggelsen.

»Så far jag ensam. På det viset botar jag på det som brustit. Här är det färden börjar, nu först blir det allvar af. Ingen har gjort den förr, ingen har drömt om den förr. Nu delar jag ingenting med mig, afundsjukan skall kväfva er en gång. Undan från donena, mitt är skeppet, jag räcker till både kapten och manskap. Så är det också bäst, om man skall uträtta något. Allt mitt har jag ombord, här och här och här» — och han slog sig på pappersbunten, pannan och bröstet, »jag för det igenom.»

De ville icke låta honom fara, de kunde icke stå till svars med att låta en sådan galenskap ske. Men han slogs med dem, dref dem undan och svängde sin stake i krets omkring sig.

»Akta hufvena! Inte för att det vore stor skada på dem, men se upp för bulor! Hvad har I förstått om mig däruppe! Ingenting vet I. Älfven vet det, den skjuter rygg som en katt och fräser, men är mycket mer rädd än arg. Den har pröfvat på en del, och nu skall den få se mer. Farväl I och vänd om! Hälsa flickan där, Magnil, att jag far till kungen jag, till hafvet först, rak som en kung. Att kommer älfven öfver mig, tar jag liftag med den. Stryper den, så biter jag, jag tål inga hinder, och mitt drifver jag igenom.»

Han sköt ut och grep årorna, styrde in i snabbaste fåran och rycktes med, upphetsad af sinnesrörelsen och farten, vaksam och snabb med blixtlika lodjursglimt i ögat. En hvirfvel grep lömskt efter båten, ville vända den och hvälfva den. Men han betvang den, nästan utan märkbar ansträngning, och rycktes vidare.

De två männen stirrade efter honom, halft i häpnad öfver hans förryckta ord, halft i beundran öfver hans mod och kraft.

»En karl var det i alla fall,» sade de, när sista skymten af honom försvann bakom en holme, som stått mot floden och reste sig svart och härjad med sönderslitna träd. Det var som om de format hans eftermäle, där ovissheten tog honom. Båda voro de också säkra på att aldrig se honom igen.

Vild-Hussen satt i ett drömmande tillstånd i och med att han blef ensam. Faran tänkte han icke på, han visste, att den fanns där, men de rörelser han gjorde för att undvika dem blefvo mekaniska och omedvetna som en sömngångares. Af allt det yttre förnam han bara den ilande farten, luftens sus mot örat, stänket på kinden, skuggan af ting som gledo förbi. Han hade farit så här som gosse — var det icke just nu? — Varit mycket munter och ifrig att hinna fram. — Var han det icke nu? Han var trött, hade varit upphetsad öfver något och skrikit högt, han visste icke hvad. Alltid på det sättet! Skulle man då jämt lefva så här, jagad och jagande, skulle det aldrig ta slut, och hvad var det frågan om?