Liksom en fallande människa hinner se hela sitt lif för sig under sekunderna från taket till marken, gledo på den korta färden fram till holmen alla hans år genom hans inre syn, snabbt och glimmande som spåret af ett stjärnskott i natten. All åtrå och all besvikenhet var där, alla löjen han lett, alla lögner han sagt, all kort triumf och lång möda. Rastlöst dref allting fram — var farten i honom eller utom honom? Han visste det icke. Nu skulle han mot lyckan och hade mycket brådtom; det gällde att fånga och gripa, det gällde att vara först.

En svartare skugga än förut gled öfver honom, en rysning från ett kyligt drag. Han såg upp. Hvar var han? Holmen låg bakom, framför och rundt omkring honom ett fräsande svall af vatten som hejdades och reste sig öfver mörka grund. Ingen väg ut, ingen tillbaka. Det gällde icke längre lifvet, det gällde döden.

Då fick han all sin sinnesnärvaro igen, slängde årorna in i båten och sin drömmande dvala med dem, stod där lång och rak med staken i handen och hvar rörelse i sin makt. Hans hjärna var klar, och synen skärpt till det yttersta, han såg hvar klippa under skummet och stötte i dem som med ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älfvens lopp och strändernas sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan hvilande på kullarna, låg ett tornadt och lysande sommarmoln, hvars drifvor togo form af okända och växlande ting liksom människors önskningar.

»Här är det, det skall ske,» tänkte han, »men först pröfva vi en dust.» Och han var hejdlöst och vildt munter. Nu visste han hvad han hade för sig och hvad han ville.

De första hvirflarna slog han sig undan, springande och balanserande under språnget, färdig, just där det behöfdes i den sista halfva sekunden. Han gungade högt på svallet, dök ned i dalarna, hela tiden skrikande ut sitt segerjubel ur fullt bröst. Det var en fiende han trampade under fötterna, ett hatfullt hjärta han stack igenom med hvar stöt, en redan slagen, han triumferade öfver. Men den gaf sig icke, den vred sig som ett vidunder i krampryckningar. Allt starkare blefvo skakningarna, allt högre gapade vågorna öfver båtkanten, allt tätare hotade klipporna. Just som han stött till en af dem, med musklerna ännu skälfvande af ansträngningen och bröstet vidgadt af glädje, kände han båten ryckas undan sina fötter och hvälfvas. Med vidöppen famn, likt en roffågel som skjuter ned på bytet, störtade han ned i det fräsande svallet och försvann, lamslagen och strypt. Båten vältrades ännu några gånger på lek, ibland på rätt köl, men halfdränkt och utan styrande vilja längre blef den ett rof för första hvirfvel och vräktes till sist på stranden långt därifrån. Mannen skymtade här och där, utan vilja också han, ledlös med långa lemmar och ansiktet blekt och sofvande. Honom bar älfven vidare med sig, än långsamt glidande utmed bottnen, där det var djupt, än lyftad högt i forsarna som ett segerbyte.

*

Ett par dagar senare var Jonas Pihl vid Indal, sänd med bref och bud från en handlande i Sundsvall till något af de förstörda sågverken. Han skulle öfver älfven, men som han ingen brådska hade och i färjkarlen fann en man efter sitt sinne, satte han sig bredvid honom på en ilandfluten stock och ringde med benen. Omsider märkte han, att det måtte ha försiggått något ovanligt där.

»Här ser för bedröfligt ut,» sade han.

Färjkarlen vände sin drömmande blick emot honom, glad att finna sin egen iakttagelse bestyrkt. »Ja det gör så,» svarade han. »Och här som var så vackert, i synnerhet på andra sidan. Björkarna stod så ljusa, det var min glädje att se på dem. Hur jag nu sitter och ser, kan jag inte komma ihåg alldeles hur det var, men att det är borta, det är säkert. Jag hade färjan längre uppåt, stranden är inte kvar, och allt mitt gick på samma gång. Om jag nu bara kunde minnas det riktigt!» Och han stirrade dit igen.

Jonas Pihl försjönk också i drömmar. »Ja,» sade han, »tiden går, och man har ingenting kvar. Bäst att inte tänka på det, det bara flyter och flyter. Jag har också haft det annorlunda, men nu minns jag ingenting längre. Så godt är det.»