Färjkarlen såg upp. Han hade funnit en tanke och var barnsligt glad öfver den. »Det är nog inte meningen, att man skall fästa sig vid sådant. Jag menar det som förgår. Man gör hvad man skall. Här har blifvit stridare och tyngre att komma fram med färjan nu, men det går i alla fall.»
»Det går i alla fall, och till sist får man lugn, och ingen kommer i håg en. — Flyter det alltid lik här?»
»Hvad är det du säger, lik?» Han sprang upp och följde kamratens blick. Ett stycke från stranden dref en människokropp förbi, långsamt kretsande med utbredda armar och ben, som om den hjulade. »Herre Jesses ja, den måste vi hämta upp.»
»Menar du det? Nå ja, kanske.» Och de rodde ut och fingo fatt på den, drogo den med sig i land och lade den med ansiktet uppåt.
»Hvem kan det vara? Det har varit fina kläder det, bälte har han också kring lifvet, fast värjan är borta. Det har inte varit en som vi, det där.»
»Kanske det. Jag känner igen honom för resten. Han for hit upp för att bli så rik och lycklig. Han skulle göra så mycket. Jag undrar, om han fick det gjordt.»
»Hva falls? Var det han som skickade älfven ner och gjorde all förödelsen? Var det Vild-Hussen?»
»Så hette han ja. Mera vet jag inte, och detsamma kan det vara nu.»
»Det kan nog det. Stackare, då var det älfven som tog honom i stället! Så skall den väl snart bli sig lik och lugn igen. Vi kan inte lämna honom här. Han måste upp till kyrkan, till bårhuset.»
De försökte att lyfta honom, men han var så mjuk och lång, att det var svårt att handtera honom. »Det är bäst, att jag tar honom på ryggen,» sade Jonas Pihl. »Jag är närmast till det, för han var ofta snäll mot mig.» Och så tog den ena mänskliga vrakspillran den andra och bar honom upp mot den sista ron och glömskan. Det såg groteskt och underligt ut, men där var ingen som tänkte på det. Bäraren frös under kylan och fuktigheten, och färjkarlen gick efteråt och bad ur sitt barnsliga sinne för den som stört hans värld med människors oro.