Jeanne.
Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här!
(Bönfallande.)
Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör annars, tänk inte så vildt!
(Lågt och häftigt.)
Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor, allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd — och jag kan inte, kan inte lida att dö!
(Hotande.)
Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var efter och, när jag lutade mig, var den invid örat — akta dig!
(Bedjande igen.)
Men du menar det ju inte, säg du gör det inte!