Men att se den, att bara så sakta gå,
Tills den vigda jorden jag nästan kan nå,
Så tyst och så lätt som ett ingenting,
Och bara ett endaste hvarf gå kring
Och tröskeln se och porten på glänt
Och fönstren, som alla så väl jag känt, —
Fast helt svarta nu, medan dagern dör —
Och det lugna mörkret därinnanför!
Åh, bara från stängslet, ej närmare gå!
Om bara jag tordes, tordes ändå!