På knä, på knä ligger kyrkan för Gud
Och ropar vår synd uti klockornas ljud,
Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot —
Tänk att bara få smyga intill hennes fot,
Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! —
Men då skulle det lösa sig, tystnadens band,
Och klockorna kasta sig vildt under dån,
Och genljuden välta sig fjärran ifrån,
Och himmelen själf skulle doft klämta med,
Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. —