Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt, aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt!
(Slår händerna hop öfver hufvudet, springer ut.)
II.
Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker:
Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott!
Se’n jag såg den sist, har ett år väl gått,
Det var här, jag vände och kunde ej mer —
Kan jag nu? — Åh, bara så tornet jag ser!
Bara tornet med spiran som lyfter sig skön,
Liksom armar med händerna sträckta i bön ...