I allt, i allt var det gift. Det är ju det, jag säger.
Jeanne.
Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen råd, du hotade så svårt, — jag hällde det i nyss, vid kistan.
Mathieu
l5494:(spritter till, rösten hård och trång igen).
Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska’ flaxa, som fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska’ det snärja dig, och din blick ska’ stå stel som på ett lik. Du ska’ inte få luft till ett rop, du ska’ inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf! Inte en droppe drägg ens ska’ du ha, ingenting, ingenting!
Jeanne
l5506:(ser stelt på skärfvorna, ser längre bort med stirrande blick).
Det och det och allt har jag visst drömt! — Då skulle det ske, då fanns det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd!
Mathieu.
Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får du aldrig höra! Evinnerligt ska’ det fräta dig, det ska’ tynga dig knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du ska’ brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska’ brinna i evighet! Jag ska’ se dig ibland, jag ska’ ropa på dig ibland ... din djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon, hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, — åh, kruset hade hon också sönder — jag drack, då var där gift i, och det visste jag inte, rådde inte för det. Nå’n hade lagt det där, i vinet! Det är hemskt, det gråa, det suger en i sig — vore det bara ljust — hvem skulle då synda?
Jeanne
l5539:(har ej hört, ser fortfarande stelt ned).