Han var alldeles grå utaf sorg och brist,
Hans anlet var stelt, och hans blick var som is,
Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis
Och alla de vänliga ord, som man har, —
Se’n hans dotter körde på dörren sin far
Och långt förut, kanske långt förut.
Han var mera än död, han var alldeles slut.
Han hade glömt bort om en tjänst att be,
Han hade ej annat än hat att ge,
Och han gitte knappt mumla, men såg och såg —