Och dock kan det tyckas mig, allt förgår,
Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår,
Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens,
Men en smältande känsla som icke har gräns. —
Är den Gud? — Den är ändlös och stor liksom Gud. —
Är den bön? — Men den finner så sällsamma ljud. —
Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be:
Måtte intet lefvande stoft lida ve!
Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan, han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd något af samma evighet:
En mässa vill du höra. Kom!